Nu är det väl ändå dax?

Nää, nu måste väl ändå alla veta hur söt min hyresvärd är, så nu är det dax att skriva ett nytt inlägg så jag inte tröttar ut alla med min ouppdatering :) (Min hyresvärld har förresten julpyntat i våran korridor... alldeles själv - SÖÖÖÖT!!!)

Nu är det tomt här hemma. Klockan är 09:41 och min käre vän och rumskompis Anna har åkt till söderluften i Örebro. I en månad ska hon vara vorta hos sin kära familj. Det kommer bli tomt i våran gulliga trea på Teg.
Jag ska ivåg och jobba idag klockan 13:00 på umedalen. Förskolan löftet bestämt. Jag är ruggigt osugen på att jobba idag, men jag är ju uppe så tidigt idag, så jag har ju flera timmar på mig att göra annat. Lite småjulshopping blir det nog :)

På lördag beger jag och Emil oss till Norrlands paradis- Strycksele. Ska bli så skönt! Min egna familj har nämligen begett sig till min bror och hans lilla familj i Englan. Mamma, pappa och syster ska vara där i två veckor. Jag och Emil åker senare i vår istället till England och hälsar Josef, Charlotte, Matteus, och ? :). Men som sagt, första julen utan någon familjemedlem... fast det där var väl ifs inte sant, Hägglunds är ju min kära familj med nu för tiden. Det kommer bli så mysigt :)

Nu måste jag göra någon nytta av dessa timmar extra jag fick i och med att jag börjar jobba sent och gick upp relativt tidigt... iaf var 09:00 tidigt för mig :)

Puss och Kram på er alla! /Stina

Världens sötaste!!!

Alltså åååh. Vet inte vad jag ska göra av alla mina känslor på insidan. Vi har VÄRLDENS sötaste hyresvärld. Han är 50+ och bara alldeles jättego. Han är en rätt upptagen man så han kan lätt göra saker lite senare än vad han sagt. Han har varit hos mig i veckan tillsammans med en hantverkare för att tapetsera om mitt rum (äntligen är det gjort), så jag hängde med dom hela dagen medans jag låg i min säng och hade ont i magen. De var så goa och glada hela dagen och fixade och pysslade. Anna påminnde honom den dagen om att han hade lovat att sätta in en brandvarnare och att vi gärna skulle vilja ha en så fort som möjligt för att känna oss helt säkra i vårt fina hem. Han sa att han skulle göra det dagen efter.
Men dagen efter kom det ingen Thomas och installerade brandvarnaren. Så Anna skrev ett sms till honom och sa att vi kunde sätta in den själva, och bara dra av pengarna vi lägger ut på hyran.
Nu kommer det gulliga; Dagen efter det kommer han hem till oss med en chokladask med JÄTTEfin choklad och en gullig lapp på där han bad om ursäkt för att han inte fixat med brandvarnaren... SÖÖÖT!



Han fick självklart många fina ord från oss som t.ex. att han var världens bästa hyresvärld och att vi tycker om honom. Ååh jag vill bara äta upp honom. Tänk att han liksom tänkte på oss och gick och köpte den där asken. Hur många hyresvärdar gör sånt? Någon som vet? He made my day!

Någon annan som gjorde min dag var min käre mor. Vi har lunchat ihop och pratat om livet idag, lika härligt som alltid. Tack mamma.

Jag ska snart lägga upp lite bilder från får sthlmsresa och berätta om vår ettårsdag... det kommer ;)

Puss till er alla!

Utmanad!

Elina och Jag som Nichole Richi, och Paris Hilton


Jag har blivit utmanad av min kära syster Elina Sundholm.

Den utmanade ska skriva sex (åtta?) underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg. Sedan utmana sex nya att göra samma sak.

This is me... the real me.

1. Jag har en sorts klädmani. Inte att jag konsumerar överdrivet mycket. Utan jag kan inte älska min garderob mer. Mitt rum kan se ut som sju svåra år och ett nödår, men när det kommer till min garderob är den pedantiskt perfekt och ingen får lägga sig i. Detta beteende uppkom och blev starkare och starkare ju mer mitt intresse för mode upptäcktes. Alla kläder har sin speciella plats i garderoben, det som hänger hänger i funktions ordning, klänningar med klänningar, skjortor med skjortor... ni fattar grejen? Det värsta är att jag vill att jag helst vill få med mig andra också. T.ex min kära Emil. Men nästa gång jag kommer dit ligger inte hans linnen och strumpor där jag lagt dom (-PANIK), fast jag så fint sagt åt honom att det faktiskt blir smidigast och finast om de ligger där...

2. Nästa udda grej jag har för mig är en slags förkärlek till tvätt. Jag ÄLSKAR att tvätta. Både mina egna och andras tvätt. Det roligaste är när det är färdigtvättat och jag får hänga upp det på torkstället. Fixa och greja så allt får plats, sortera även där efter funktion. Sedan går jag och smygkollar på stället hela dagen och smygluktar. När det är torrt får jag vika in allt på sin plats i min garderob och vika ihop Annas kläder och lägga dom prydligt på hennes säng. När jag sedan öppnar min garderob möts jag av en härlig nytvättad doft... M-m-mmm!

3. Jag kan få min höft ur led på beställning, det är sant, men den hoppar tillbaka direkt... ajaj, det gör ont efter att jag bevisat det för vänner några gånger. Jag ska försöka komma på ett nytt partytrick som inte är lika skadligt.

4. Jag har en otroooligt kärlek till djur! Jag äter kött, men det är nog för att jag inte vet riktigt vad det är jag äter, jag är ju uppvuxen på det. Ett exempel på min kärlek till djur är; Jag skulle övningsköra med Emil. Helt plötsligt ser jag en igelkott framför mig, jag tror den ska hinna över med den segade sig så mycket. Så trots de tre bilarna bakom mig tvärnitar jag och börjar storgråta för jag trodde jag körde över den... men det visade sig att den hann över. Hur som helst fick Emil ta över ratten och jag smågrät i ren chock hela vägen hem... Kommer jag någonsin kunna ta körkort?

5. Jag var också ett ganska udda barn som alla andra.
-Jag kollade på "Grease" varenda dag samtidigt som jag hade klätt ut mig till "Sandy" och sjöng med i alla sånger (Jag hade olika uppsättningar av sandy-kläder, beroende på vilken låt som kom) Detta gjordes dock i hemlighet i mitt rum från låg ålder upp till 12-13 år.
-Jag älskade att leka med stenar, varje dag jag kom hem från skolan kunde mamma tömma mina fickor på en handfull stenar som jag plockat på mig under dagen... därav mammas smeknamn på mig; "Stena".
-Mina bästisar hette Ludvig och Christoffer, och vi lekte alltid att vi var actionfigurer i skogen, spelade in radioprogram på min lilla röda bandspelare, och hade hemlisar. (Jag och ludvig kom även vidare till "Småstjärnorna-uttagningen")
-Jag älskade att lyssna på berättelseband om bibeln. Så mycket att när jag skulle på toa drog jag med mig bandspelaren in dit och lyssnade. Bör tilläggas att jag kunde alla mina band utantill, och kan det i stort sätt än idag.

6. Jag är värdelös på att välja. Chipssort, vart man ska äta, saker att göra, beslut att fatta -You name it! Fast bara om det innefattar andra människor. Jag vill inte att någon ska bli missnöjd. Jag blir hellre missnöjd själv, och det blir jag ju inte, för om du får välja får ju jag som jag vill ändå... visst?
Gäller det bara val för mig själv är det inte lika stort problem

7. Jag vill helst se filmer jag redan sett... Det är ju då jag vet att dom är bra, eller hur? Jag får aldrig samma glädje över att se en nyutkommen film, som att se en film som jag redan vet är bra. Emil är tvärtom, vilket leder till att han få välja när vi är på "Hemma kväll".

Jag utmanar: Emil, Johan Lager, Magda... men jisses... jag känner inga fler bloggare som inte Elina redan utmanat... har jag ändå genomfört mitt uppdrag Elina? :)

Puss på er! /Stina

Mer än drama!

Vi får se hur pass mycket jag orkar skriva här just nu. Jag har inte käkat sedan i lördags (om man inte räknar med fil) så jag är rätt trött och mitt huvud dunkar som aldrig förr.

I söndags var nog jag och Emil med om den värsta persen hittills. Söndagen började med att Emil och Olivia väckte mig i Strycksele och ville se på film. Jag konstatrerade för dom att jag mått illa stora delar av natten och hade ingen aning om vad det var. En bit in i filmen var jag tvungen att gå på toaletten och spy (ursäkta känsliga läsare) Jag vart med ens livrädd. Min doktors ord ekade i min skalle "Om du börjar kräkas måste du ta det på allvar och kontakta oss, det är ett tecken på att din crohn (min kroniska magsjukdom) inte mår bra". Och jag hade aldrig haft ett skov när jag haft den diagnosen, jag visste inte var det innebar, förrutom att det var värre än innan och att 50% av de som får det måste operera sig, och 50% av de måste operera sig igen.
Svag i benen traskade jag ut till Emil och berättade att jag spytt. Han försökte lugna mig med att jag ju faktiskt varit barnvakt åt underbara Milly Wasti Nova, som för någon vecka sedan haft magsjuka. Det vart jag lite lugnare utav.
Men smärtorna i min trasiga mage bara ökade och ökade och ökade. Jag både mat och dryck vägrade. På kvällen vart det så illa att jag grät oavbrutet av smärta. Grät och gnydde på Emil att han skulle hjälpa mig. Givetvis visste jag att att han inte kunde göra så mycket åt min smärta, men i ren panik vädjade jag om hjälp för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Emil ringde jourläkare som sa att om det blev värre skulle vi åka in... och det vart inte direkt bättre...

Det kom till en punkt då jag hade så ont att jag knappt grät. Underbara Tommy Hägglund, bäddade baksätet i bilen med fårskinn och kuddar. Sedan bar Emil sin ynkliga flickvän ut till Bilen, Olivia hade packat mina grejer. Sedan skjutsade han mig ut till akuten i Umeå. De 7 milen var de längsta milen jag varit med om i mitt liv. Jag har aldrig haft så ont, någonsin. Jag sa gång på gång till Emil att jag inte klarade mer och var nära på att svimma av flera gånger, tappra Emil fick slå mig i ansiktet i princip hela bilfärden.

ÄNTLIGEN kom vi fram, jag vart inburen på akuten och möttes med en nummerlapp i handen... jag trodde jag skulle dö. En nummerlapp? Jag, som var övertygad om att jag skulle dö av smärta närsomhelst, fick en nummerlapp. Jag tröstade mig med att de bara gjorde sitt jobb. Men det vart min tur väldigt fort. Men då började hon försöka få ur mig vart jag bodde och frågade mig om jag hade adressändrat m.m. Jag bah "HALLÅ, jag orkar inte prata för tillfället, och om jag har adressändrat är inte det viktigaste just nu, ge mig SMÄRTSTILLANDE"... jag sa det inte, men jag tänkte det... väldigt högt... Emil vart arg och bad om att få en säng snabbt som tusan, så tillslut fick jag lägga mig ner. Alla i väntrummet kollade konstigt på mig för jag orkade inte bry mig om alla människor kunde se mig gnyla och yla. Jag kunde helt enkelt inte hålla inne det. Hur som helst så fick jag ett eget vänterum rätt så snabbt. Efter ca en timmes lidande på sängen fick jag äntligen smärtstillande och min kropp fick slappna av. Detta bidrog till att jag spydde igen två gånger och somnade på fläcken av ren utmattning. Emil satt vid min sida vid sängen i väntrummet från sju till elva på kvällen.

De ville iaf ha kvar mig så jag vart inlagd på infektionsavdelningen i ett dygn. Där jag fick dropp och massa saft. Det var däremot dötrist att vara där dagen efter. De hade bara ettan, tvåan och fyran. Där visade de bara lottoprogramm, nyheterna och serier som "Glamour". Och jag fick inte lämna rummet heller, för jag kunde smittas. Och mobilen fick jag inte heller ha på, och alla jag kände jobbade. Så jag har lärt mig allt om att vara uttråkad. Jag hade fortfarande väldigt ont i magen, mer än jag brukar, men inte så att det gick att mätas med dagen innan. Jag kom iaf hem till teg igår kväll. Och det blire bättre och bättre dag för dag. Men eftersom jag inte får i mig mat är jag väldigt kraftlös och ynklig. Men som sagt jag är på bättringsvägen.

All ära till Gud att det inte var mer än en magsjuka som slog extra hårt på mig och min redan så trasiga mage, och till Emil som var med mig hela dagen och kämpade tillsammans med mig, tog hand om mina spyor och klappade min svettiga panna. Han bröt knappt ihop. Grät lite då och då, men han bröt aldrig ihop, utan var stark. Till Tommy som skjutsade mig till Akuten de långa sju milen, och till sjukhuset som gav mig smärtstillande ;P

Det var mina senaste tre dagar.

Nu ska jag dricka lite så jag inte tuppar av ;) Hej på er :)

Förkyld Stockholmsfarare.

Idag har jag varit förkyld. Men jag är lika glad för det. Fast lite ynklig är jag allt, i alla fall om man frågar Emil.
Det är ganska roligt att laga mat tycker jag. Man lär sig nya saker hela tiden. Det blir för det mesta gott faktiskt. För några dagar sedan lagade jag mat tillsammans med Emil. Jag gjorde Kycklingfiléer i currysås. Gott vart det.
Idag skulle jag göra samma sak igen, fast till mig själv. Jag hade två tvättar på gång plus sthlmspackning m.m. Idag vart det inte fullt så gott. Jag var lite för stressad och glömde massa saker :P Men mat vart det och den fyllde min tomma magsäck.

Det känns så befriande för mig att klara mig själv. Jag kan detta. Jag är inte dålig på att hålla iordning, komma ihåg saker, vara huslig m.m. Jag är faktiskt bra på det, oavsett hur mycket jag satt mig i det facket att jag är dålig och ointresserad av allt som har med huslighet att göra. Det är jag inte. Och det känns så skönt att komma hem till min egna lilla trea på teg. Gå och lägga mig i mina lakan som jag själv tvättat, tvätta håret med shampoot jag köpt för egna pengar, sy fast knappar som lossnat från min jacka själv m.m. Jag klarar mig själv. Det är så skönt.

För övrigt märker jag mer och mer hur min kära pojkvän Karl Emil Hägglund får mig in på snobbspåret... och jag har inte bestämt mig än ifall jag gillart. Haha. Denna slutsats drog jag när Emil härom dagen köpte mig ett par jättefina Lee-jeans på JC's jeansrensning. De var rätt storlek, men de behövde gå ut sig lite för att de skulle få den perfeta passformen på mig. Dagen efter vaknade jag upp med jeansen på mig. Jag kom på mig själv att ha lyssnat på Emils snobbråd och hade sovit i dom... Hur skönt var det liksom? Sova i ett par tajta jeans en hel natt, bara för att de skulle töja ut sig fortare... Men jag säger det, den dagen jag lägger mina märkesjeans i frysen istället för att tvätta dom... det är då jag ska oroa mig ordentligt. Jag tycker att det är charmigt att Emil är sådan, haha han är söt. Men jag? Märkessnobb?

Det ska bli så skönt att bege sig till de stockholmska trakterna imorgon. Ska bli skönt att komma iväg på lite semester! :) Så nu måste jag gå och lägga mig så jag orkar upp imorn, jag är nämligen inte färdigpackad. Under tiden jag är borta kommer jag troligtvis inte att blogga, så jag bjur på två bilder på mig och min respektive som små tjocka barn. Mycket nöje! :)

















Puss och kram till er alla! :) /Stina

Blogga blogga blogga.

Visst har jag blivigt ganska bra i min bloggrytm?
Jag bloggar lite här och där om dittan och dattan. Om allt som korsar mitt lilla huvud. Det är kul att du vill läsa mina tankar! Jag vart hedrad när jag märkte att mitt förra blogginlägg hade insperarat min käre far till en punkt i hans predikan i söndags. Ibland är jag sugen på att bara släppalös evangelisten inom mig och skriva om det här på min blogg, ibland vill jag prata om vädret, kärleken min och allt möjligt. Det känns som om jag fattar vad blogganet är för något. Nämligen precis vad jag vill att det ska vara. Härligt va? Det finns ingen mall jag följer, bara mina tankar. Det känns skönt!

Hur många som läser denna blogg har jag ingen aning om. En trogen läsare vet jag i alla fall av. Det är min käre mor som sitter på länsarbetsnämden och kollar hennes barns bloggar ca tio gånger om dagen. Hej mamma förresten! Hoppas att du mår bra :)

Idag är det ungdomsråd. Härligt att träffa min lilla minifamilj igen. Sedan till helgen bär det av till sthlm igen för mig och min käresta. Vi åker på lördag och kommer tillbaka på onsdag. Vi ska umgås med våra underbara vänner Alexander och Maria Engström. Och Emil ska få gå på en Ryan Adams konsert med Johan Lager. Tror ni han är lycklig över det eller? Jag ska också få träffa Laggan (Johan) och det känns såå kul, vår älskade vän som bor på tok för långt bort.

På onsdag är det 1 år sedan jag och min Emil bestämde oss för att mer och mer leva livet tillsammans. Det kommer bli en härlig dag som jag inte vet något om faktiskt :P Den ligger i Emils händer nämligen. Det pirrar fortfarande i min mage när min telefon ringer och namnet "Emil" blinkar. Han är ju min. Det är speciellt.

Nu ska jag bju på en nytagen bild på mig och kärleken för att detta inlägg ska bli lite mer intressant. ;) Emil är bäst.

Bevara ditt hjärta!

Ordspråksboken 4:23

"Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta,
ty från det utgår livet."

Det ordet gick upp speciellt för mig igår kväll. Går du emot ditt hjärtas röst, krigar du mot ditt eget hjärta mår du värdelöst. Du fungerar inte. Du kan knappt äta eller sova. För från hjärtat utgår livet. Det är där det börjar, det är där det fortsätter. Känner du att du har ditt hjärta på fel plats än vad du vill resulterar det också i att du mår dåligt. Blir ditt hjärta bedraget, sviket eller sårat får du också svårt till att klara av en vanlig vardag. Helst vill du försvinna från jordens yta och aldrig mer visa dig, i dina värsta känslostormar.

Från den stunden jag med min mun bekänner och med mitt hjärta tror att Jesus finns och lever, att han älskar mig och att han har räddat mitt liv för evigheten så kommer Jesus in i mitt hjärta. Han försöker prata med mig genom mitt hjärta. Berätta för mig vad jag mår bäst av, avråda mig från att göra vissa saker för att det drar mig bort ifrån honom- mitt eget hjärta.
Ibland väljer jag att inte lyssna- det gör ont. Ibland trampar vi människor på vårat eget hjärta och förstår inte varför vi mår så dåligt. Det står i bibeln att framför allt som ska bevaras ska vi bevara vårat hjärta, för att där ifrån utgår livet.

Men hur vet jag vad som är rätt och fel? När vet jag att något är fel. Gränsen kan vara så hårfin ibland. När vet jag att jag går emot mitt eget hjärta? Om detta säger bibeln:

Första korintierbrevet 6:12

"Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt.
Allt är tillåtet för mig,
men jag ska inte låta något ta makten över mig."

Vi har den fria viljan. Det är något av det finaste vi har fått. Men också något av det svåraste. Hur vet man? Jag får gör allt, men allt är inte nyttigt för mig, vissa saker skadar mig bara. Vet jag av något i mitt liv som jag gör som jag är osäker på om det är rätt eller fel, skadar det mig? Är det då värt det?
Eller vet jag av något i mitt liv som jag inte kan klara mig utan. Ett levnadssätt eller ett levnadsmönster. Tanken på att leva utan det gör att jag i stort sätt får panik. Då har det antagligen makten över dig.

Låt inget ta makten över dig, då är man ju inte längre fri ändå. Även om det kanske var det man ville känna sig när man utnyttjade sin fria vilja till fullo. Man ville kunna göra det man ville, för att känna frihet. Har det makten över dig är du ju inte fri ändå.

Två områden som styrker och leder mig i livet.

Ordspråksboken 4:23

Första korintierbrevet 6:12

Check this out!
Detta är evangeliet på ett enkelt kreativt sätt. Som för mig personligen förklarar hur mycket Jesus älskar mig. Han älskar ju dig med.

Något som jag bara ville dela med mig denna fantastiska novembermorgon. Det glittrar så vackert ute. Det blir jag lycklig av.

Mitt värsta väder=blåsväder.

Jag har precis lagat käk och ska bege mig iväg för att börja jobba klockan 15... men jag vill inte. Inte för att jag inte vill jobba, utan för att det blåser något så vansinnigt ute... och min cykel har punka så jag måste gå den 25 minuters långa promenaden i denna blåsten. Det är verkligen mitt värsta väder. Det får regna hur mycket det vill, men blåsten kan gärna ta det lilla lugna för min del. Vilka håller med mig?

Annars blir det strycksele i helgen igen. Tredje helgen i rad (lyx). Min käre pojkvän ska nämligen predika där på söndag, så vi passar på att utnyttja hela helgen där. På fredag är det mitt lovsångsteam som ska ha lovsången igen. Känns alltid lika kul även om det innebär mycket arbete. (kul arbete)

Jag känner att idag hade jag inte så mycket att bju på på bloggarfronten... sedan har jag lite småbrottom också. Så ni ska få en filmsnutt att glo på istället :) Mycket nöje! :)

Fortfarande ett barn.

Under det senaste året är det precis som om jag mer och mer lämnar min barndom och mitt "barnjag" bakom mig. Ibland glömmer jag t.o.m bort att jag faktiskt är ett barn fortfarande. Jag är visserligen 19 och myndig, men det var inte många år sedan jag älskade att kolla på bollibompa och sparade fina klistermärken i min klistermärkes bok i smyg. Det är så mycket som hänt i mitt liv sedan förra sommaren som gjort att allt gammalt bara har skjutits ifrån mig. Bara blickat frammåt. Och det tror jag stenhårt på, att blicka frammåt. Men ibland har jag inte bara blickat frammåt utan samtidigt förträngt.

Sådanna saker kommer extra upp för mig när jag t.ex. i höst var på ett bröllop tillsammans med Emil. Jag var uppklädd och fin, kände endast själva brudparet, folk trodde att jag var äldre än jag var. Men i festlokalen hade de satt fast en "skeppsratt"... haha, jag vet verkligen inte vad det heter. Men ett sånt där hjul med knopppar på som man styr båten med. Jag kom på mig själv gå fram till det där hjulet i mina fina klackskor och mitt hår prydligt uppsatt i en knut, och började snurra på hjulet, flera gånger... jag tyckte att det var kul. Och jag gjorde inte det för att någon skulle skratta åt mig och tycka att jag var rolig, jag gjorde det bara för min skull, för jag tyckte att det kändes som om jag körde en jättestor båt...

Jag har tänkt på det speciellt mycket denna morgonen, när jag vaknar upp i min tomma tysta lägenhet (anna är i skolan) och ska börja göra iordning frukost åt mig själv, och äta själv för att sedan städa mitt nuvarande hem. Hur kunde det ha gått så fort? Känns som om det var nyss jag vaknade i mitt stekheta rum på tomtebo klockan 13:00 en vanlig lördag. För att sedan gå upp och se att mamma lämnat kvar en tallrik, en sked och ett ägg framme åt mig sedan de själva åt frukost. Bara några minuter senare kommer de hem, då har de varit uppe jättelänge och uträttat massor med saker, medans dagen just börjat för mig. Nu för tiden vaknar jag vid 09:00-09:30.
Nu för tiden tänker jag inte på hur jag som bäst kan "gå hem" hos mina kompisar eller hur jag som bäst klär mig inför en skoldag, nu för tiden sitter jag med min kalender i knät och en miniräknare i handen för att räkna ut om månadens jobb räcker åt hyra och mat. Det är inget jag gör med sorg. Snarare med befrielse över att jag faktiskt kan och får klara mig själv.

Men jag är fortfarande ett barn, på många sätt. Fast ett barn som växer upp. Jag är glad över att tonårstankarna som "vem är jag?" börjar försvinna helt. Jag har börjat lära känna mig själv riktigt bra nu. Mycket tack vare att Gud lyst upp de sidor hos mig som är äkta och värda att bevara genom Emil. Jag har knappt själv hängt med i min utveckling, förstår att det är mycket att hänga med i för min familj och vänner. Det enda jag vet är att jag är trygg i mitt liv. Trygg med Emil som kommer att bli min helt, trygg i min kärleksfulla pappa, Gud! Han bara överöser mig med kärlek och trygghet. Att flytta hemmifrån är inte lätt, men otroligt nyttigt och värdefullt, man vänjer sig så snabbt. Det är så självklart för mig nu att när jag hälsar på mamma och pappa så ska ju jag åka hem sedan, hem till mig. Hem till mitt egna liv. Men ibland slår mig tanken att jag känner mig som ett barn, en liten flicka som nu helt plötsligt står på egna ben, vilket hon knappt hängt med på. Men då påminner Gud mig så varmt och tryggt:

"Lita på mig Stina, jag har kontroll, jag kommer vägleda dig. Var bara nära mig så kommer du gå precis dit du mår bäst av att gå. Jag vill förse dig med allt du behöver, min älskade dotter, du är min, du är precis den jag skapat dig till att vara, se hur mycket jag välsignat dig, lyft din blick."

Det kändes så skönt att få titta min Emil djupt i ögonen igår kväll och verkligen få säga med mina egna ord "Emil, du vet att jag älskar dig av hela mitt hjärta, mest av alla på denna jord, men jag älskar Jesus mer, det är på tiden att jag verkligen visar honom det." Att bara få säga ibland hur mycket man älskar Jesus kan vara så befriande för ens själ. Ni som känner mig vet att jag älskar Emil över allt på denna jord. Det finns ingen jag älskar mer än Emil, ingen jag älskar lika mycket ens. Jag älskar Jesus mer, och så vet jag att det är för Emil med. Ibland kan man ta Jesus kärlek för givet för att man vet att han älskar en oavsett, och hans kärlek rubbas inte en milimeter. Och det är sant. Men när visade jag sist att jag älskar honom mest av allt i livet? Han visar ju det för mig ständigt.


lyft din blick mot himmelen, allting kommer ordna sig tillslut.

Sliten Barnvakt.

Hej kära vänner och familj. Efter gårdagens slitna jobbdag befinner jag mig idag på tomtebo och barnvaktar världens bästa lilltjej- Milly Wasti Nova Sundholm. She's adorable. Hon har nästan inte gnällt idag. Mest sovit. Just nu sitter jag och bloggar samtidigt som jag matar nyvakna Milly med banan. Det gäller att vara effektiv. Jag ska nämligen jobba ikväll igen, och även heeela dagen imorn, så bloggar jag itne nu, kan det dröja :) Ber man Gud om något, får man det. Så mycket jag jobbat denna veckan tror jag aldrig att jag jobbat. Han riktigt överöser mig med jobb. Nästan lite väl mycket bara för att visa att han ser till mian behov. Jag var t.om. tvungen att tacka nej till jobb idag, pga att jag jobbat så mycket. Det trodde jag aldrig. Igår jobbade jag från 07:30-19:00, med en timmes rast varv ena halvtimmen av rasten gick åt att sitta på bussen påväg till jobb nummer två. Så idag är jag riktigt sviken. Flera sådanna jobbdagar under en kort period tillåter inte min hälsa mig att ha... fast det ska jag trotsa på fredag då jag ska jobba mellan 09:00 och 18:00, dock inte lika långt och farligt, men ändå. Upplever ni att jag klagar nu ber jag om ursäkt. Jag är nämligen bara alldeles överväldigad av alla bönesvar jag får av min Gud.


I helgen bar det av till Strycksele. Så mysigt. Jag och Emil behövde en time out från det hektiska stadslivet, så vi bara pausade allt och åkte till hans föräldrar och syskon i Strycksele- ett av mina favoritställen på denna jord. När vi kom dit var jag jättetrött efter allt jobbande och farande. Jag hann inte vara där länge förens Emil och hans lillasyster Olivia- 10 år, började fiffla med något och viska och vara nere i källaren, men jag fick inte veta vad det var dom gjorde. Ett tag senare räckte dom mig en morgonrock och bad mig byta om. Sedan förde dom mig in i badrummet där ett varmt skumbad med tända ljus, godis och julberättelser på band väntade på mig. Jag vart överlycklig, de hade gjort så fint för min skull. Det fina var också att Emil som känner mig så bra hade lämnat massa grejer han vet att jag älskar att använda och hålla på med. Hårblås, borste, olika sorters krämer och ansiktsvatten som jag skulle använda efter badet. Jag njöt i fulla drag helt enkelt. När jag var färdigbadat och ren väntade det en film och popcorn. Vilken kväll! :)

Det bubblar i hjärtat! :)

Jag tycker att hösten verkligen är årets vackraste årstid. Fast denna tiden på hösten så har alla vackra färgglada löv blåst av träden, det nästintill smygstormar lite hela tiden, det är kallt, men inte så pass att man kan ta fram vinterjackan.. så ja.. jag måste nog ändra mitt uttalande. De två första veckorna på hösten måste nog vara min favorit årstid. Det är bara sååå vackert när alla röda-gula-oranga löv sitter kvar på träden och det är sådär vårigt varmt. Lovely! Vilken häftig och kreativ skapare vi har!Jag och Anna smög oss ut till ön en tidig höstdag, som vi bor så nära, och hann ta några vackra höst kort innan allt det vackra hamnade på marken.




















Igår hade jag och Anna ett härligt kvällsfika där vi satt vid vårt svarta barbord och pratade om Gud och hur otroligt stor och god han är. Det är så mäktigt. Det slutade med att vi typ inte kunde säga något för vi vart så förundrade av Gud och hans storhet och godhet. Det gick liksom inte att uttrycka i ord riktigt. Vi pratade om himlen och hans sätt att förlåta om och om igen utan att vilja att man ska prestera bra för att få det. Det handlar bara om nåd rakt igenom. Ojojoj, det är så mäktigt. Vilken fantastiskt god Gud vi har. Även när man mår skit och livet har sämst förutsättningar så har man ändå en anledning att prisa Gud för den har är och det han gjort för oss. Amen för det! Det är ingen klysha, det är sanning. Oavsett vilka förutsättningar i livet du har så är ju detta livet på jorden bara en liten liten plutt tid, om man jämför med evighetens härlighet som han vill ge som kärleksgåva till oss, om vi bara vill ha den. Alltså det är så mäktigt! :)
Några av de tusen saker jag är tacksam för;















Tyvärr har jag inte bild på allt och alla jag vill nu egentligen. Men de bilder jag hade för stå för allt jag är tacksam till Gud för. Min underbara familj som bara blir större och större och mina fantastiska vänner som jag skulle göra vad som helst för. Tack för det :) Nä, nu ska jag nog sluta. Men vi hörs snart igen vänner och familj! Puss och kram till er alla! :)

/Stina Ulander

Hope to be back...

Jaa, jag får höra klagomål från här och där att jag inte är en sådan flitig bloggare längre... jag måste väl ödmjuka mig och hålla med. Jag kan inte annat än att försöka att bli bättre. man har ju både släktingar i andra länder, rastlösa mammor på jobb och mammalediga systrar att underhålla. :) Men vänner, jag kan inte som förrut "lova" att jag ska bli bättre, för det har jag märkt inte riktigt hålls i min vardag.

Idag mår jag bra. Jag har dock en blågrön liten bula i pannan sedan jag sprang in i en dörr igår på kyrkans expedition. Det var alldeles mörkt och jag skulle bara hämta en bok innan församlingsbibelskolan började, så jag brydde mig inte om att tända ljuset. "Pang" sa det bara. En aning stressad Emil som ville hinna i tid till bibelskolan stod i dörröppningen och sa åt mig att skynda mig lite, han hade nämligen inte sett vad som hänt (lite svårt att se i ett mörkt rum). Detta resulterade i att jag vart jättearg och vägrade kyla när Emil bad mig, för min egen skull egentligen. Men jag satte mig på tvären, jag skulle minsann inte kyla. Jag var i en liten sådan här ni vet, "göra-illa-sig-frustration", då man är arg på stackars oskyldiga människor. Men men, lönen för mitt barnsliga beteende fick jag bara några minuter senare, en fet dunkande bula i pannan. Så kan det gå.

Jag var på ett nytt ställe igår i alla fall. På "förskolan löftet". Gud förser mig verkligen. De var nöjda med mig, så redan idag ringde de om två nya arbetsdagar, Halleluja! :) Jag litar helt och fullt på att mitt liv ligger i Guds händer och att han kommer se till så att jag får det jag behöver, mat och boende. Jag kan vara helt lugn, även om stressådern kan pumpa lite extra vid vissa tillfällen över ekonomin, så påminner Gud mig alltid; "Var bara lugn, jag tar hand om dig". Och det får jag bara mer och mer bevis på var dag att han faktiskt gör.

Annars blir det bara bättre och bättre i min och Annas lya. det har tagit lite tid för oss att få i ordning pga olika anledningar, men nu börjar saker och ting lösa sig och Anna stannar i vår! :D Känns jättekul verkligen. Så nu ska vi inreda ordentligt för fullt. Förhoppningsvis åker vi med pappa till returen idag och kollar på soffor. Vi får se om han har tid :)Så snart familj och vänner, känner vi att vi kan bjuda hem er ordentligt. :)

Mitt liv börjar mer och mer pussla ihop sig efter en kämpig sommar och kämpip höst. Saker och ting börjar sakta men säkert lösa sig. Emil har fått jobb, min hälsa börjar mer eller mindre stabilisera sig, saker har fått bearbetas och man utvecklas hela tiden.

Tillsammans med Emil blir allt bättre. Det är ju precis så det ska vara känns det som. Alla ska inte ha det som jag och Emil, det menar jag inte, men att vara tillsammans med någon ska ju vara lyftande och inte nedtyngande. Det ska ju bli lättare att leva och inte svårare. Man finns ju nämligen till för att hjälpa varandra. Sedan kan man ju ha tuffa perioder, det är inte det. Men i längden ska man se att man mår bra av relationen och att man lyfter varandra. Emil får mig att vara den jag är och den jag vill vara. Jag behöver aldrig lådsas vara någon jag inte är. jag behöver aldrig känna att jag måste skratta åt saker jag inte tycker är roliga, eller lådsas förstå saker jag inte förstår, behöva kunna saker jag inte kan, eller dölja kunskaper och sidor hos mig för att få han att må bättre. Jag får tycka som jag tycker, säga det jag säger, och vara som jag är, utan att behöva vara obekväm eller skämmas över det. Det är något av det viktigaste för mig. Sedan kämpar alla par sin kamp på olika områden, men det viktigaste är att man har en bra grund att stå på och en villkorlös kärlek mellan varandra. Då klarar man allt. Som jag brukar säga här i bloggen; "Allt uthärdar den..."

Puss och kram på er! Vi hörs förhoppningsvis snart igen! :) /Stina

Internet kärlek!

Min fina vän Anna. :)

Äntligen har vi fått internet ^^... Eller äntligen har jag väl egentligen ingen rätt att säga med tanke på att vi inte har slitit ett dugg. Vi har pratat om det hela månaden vi bott här i vår lilla trea på börkågatan, men aldrig tagit tag i det med tanke på att vi förväntade oss krongel. Så igår tog vi oss i kragen och ringde ett nummer till killen vi skulle ringa, och vips, tio minuter senare kan vi surfa runt hur mycket vi vill. :)

Allt går bra med våran lägenhet. Vi är inte helt klara än. Mitt rum ska målas om, vi behöver en soffa, och lite grejer på väggarna, annars är vi färdiga och trivs i vårt nya hem. Jag har tyvärr blivigt något försämrad i mitt tillstånd, men inte tillräckligt mycket för att jag bara ska kunna ligga i en säng, för idag har jag jobbat minsann. På min gamla praktik(Dragonskolans särskola). Hela dagen började med att en underbar liten kille med downs syndrom, gled in i klassrummet kom fram och gav mig en puss och sa "Tjena snygging", tio minuter senare hade jag ett kärleksbrev framför mig med massa hjärtan och pussar. Killen hade bara missförstått mitt namn så i alla hjärtan stod det "Tina". Har jag bra arbetsplats eller? ;) Det var däremot en liten kamp när han promt skulle pussa mig på munnen och bli min pojkvän... vad kan man säga, jag har ju redan min prins (L).

Det är även med glädje och nervositet som jag går in i det nya ungdomsarbetet i kyrkan som lovsångsansvarig. Det känns jättekul och jag hoppas verkligen att inte min hälsa sviker mig. Jag är taggad till tänderna.

/Stina

Käre bloggläsare :)

Haha, okej okej okej okej :) Jag ska skärpa mig och återigen få mina bloggfingrar att glöda ;)

EMIL ÄR HEMMA! Haha, jag sörjer inte längre. Han är här hos mig igen... fast aa... det där var ifs en liten lögn, han är i sthlm. Han sommarjobbar där. Jag är där varje helg och hälsar på och om typ tre veckor är han hemma i Umeå igen. Jag är kärare än någonsin, oväntat va? Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag tycker så synd om alla som inte har Emil i sitt liv. Han är en fantastisk människa, läser du detta och inte känner honom så är ett hett tips att du gör det. Han är supergo. Men det bästa är ju att han är min!! Hur välsignad får man vara? Tack Gud för denna underbara gåva!

Jag jobbar för fullt nu på serviceboendet på döbelnsgatan inne i stan. Jag stormtrivs, men har som tanke att söka nytt jobb till hösten. Alla ni som känner mig vet ju att jag vill jobba i klädbutik. Så det målet har jag inte släppt än. Annars så ska jag och kolla på en lägenhet idag som jag och Anna vill ha. På Hagmarksvägen. Jag är lite nervös faktiskt... jag har aldrig varit på visning förut. Är det nu man ska fråga sådana där kosntiga frågor som om typ "Stommarna" är bytta, och när senast skorsstenen vart rengjord? Jag har nämligen ingen aning om vad stommar är och bryr mig faktiskt inte, och skortsten antar jag ifs att jag inte behöver bry mig om heller med tanke på att det inte finns någon öppen spis i lägenheten... men iaf, jag är nervös. Men såå förväntansfull över att få bo med Anna! Det är en hyvens tjej det ska ni veta, helt underbar! Vi kommer få en sån härlig lya. Du kommer vara så välkommen... jag ska bara lista ut vad adressen är först... sedan bjuder jag in dig ;)Vi behöver trots allt inte oroa oss. Gud vet ju redan vart vi ska bo och han kommer leda oss.


PUSS OCH KRAM PÅ ER!!!

Rysslandfeber... (=Emilfeber...)

Detta är sjukt. Imorgon klockan 15:00 bär det iväg för mig, Anglica, Elina och Christoffer mot rysk mark. Vi ska vara på ett barnhem för utvecklingsstörda barn och ta hand om dom och barnhemmet - vårt projektarbete. Jag kommer hem på måndag om en dryg vecka... men det störda är att när jag kommer hem så har jag en väldigt snygg och brun man som välkomnar mig hem. Emil kommer verkligen hem snart! Om ni bara visste vad jag längtar. Eftersom att bussresorna är 24 timmar långa så kommer hemresan mot Umeå och Emil vara väldigt seg.

Jag längtar så mycket efter Emil att jag tror att jag ska spricka. Är det möjligt att andra är så kära i sina respektive som jag är i min Emil? Jag tror seriöst inte det. Han är det bästa jag har och jag kan inte vänta tills jag får lukta honom i nacken, pussa hans mjuka kinder och borra in min nästipp i hans skrattgropar. Jag ska speciellt pussa hans kinder precis under ögat, han luktar så gott och är så speciellt mjuk just där. Älskling!

Han har lämnat teamet i Khon Kaen nu och är på semster i Thailand tills han kommer hem. Det bär av för honom från Thailand på fredag tror jag... eller lördag... jag är inte riktigt säker. Det jag vet är att nästa måndag får jag äntligen pussa på honom igen och titta in i hans ögon. Då kommer jag nog inte ha tid att blogga något på lååång tid. Haha jag som varit så aktiv nu på slutet, tredje april var sist... eller? Det har varit mycket på slutet. Mycket stress, mycket skola, mycket längtan och kärlek.

För alla er som undrar så kommer jag börja fungera normalt när Emil kommer hem. Jag kommer äntligen bli lugn och harmonisk då för första gången sedan den 21:a januari. Tänk vad underbart; "Jag kommer aldrig åka ifrån dig såhär igen Stina, detta var första och sista gången, nästa gång åker vi tillsammans". Så sant älskling, så sant!

Tredje april...

Nu börjar nedräkningen...

(Jag älskar det där fotot. Man riktigt ser hur det hänger något i luften mellan oss. Det är taget bara några dagar innan Emil sa att han ville prata med mig... ni vet "the talk". Man kan riktigt se hur laddat det är.)

31 skoldagar, 9 ½ vecka eller 66 dagar kvar nu. Sista och första tiden sägs vara värst. Jag är benägen om att hålla med. Första veckan utan Emil var den mest segaste veckan jag varit med om. Det kändes hela tiden som att det gått längre än vad det hade gjort. Sedan kom jag in i vanemöstret. Jag vande mig att våran relation var så, att den innehöll mail, skypesamtal och sms. Nu börjar jag komma ur tankesättet att det måste vara så, med tanke på att det har gått mer än halva tiden... nedräkningen har börjat. Jag kommer närmare och närmare till hur det ska vara. Vi ska vara tillsammans. Jag saknar honom mer och mer. Jag blir mer och mer kär. Oh baby!

Jag är såå tacksam till Gud ändå över att vi fått gått igenom detta. Hur mycket har man inte lärt sig liksom. Jag behövde verkligen denna tiden till att klura ut ordentligt vem jag är, vad jag vill och vem Gud säger till mig att jag är. Så nyttigt det har varit. I slutet på förra sommarn föll hela min värld ihop. Det jag hade byggt min identitet på bara försvann, bara sådär, helt utan förvarning så var det bara borta. Gud sände Emil i min väg som min räddning! TACK GUD! Men fortfarande fanns vägen kvar som jag var tvungen att gå. Att hitta mig själv och bli säker i det. Under tiden Emil varit i Thailand har min hjärna och mitt hjärta jobbat på högvarv ska ni veta. Och det har varit såå nyttigt. Och både jag och Emil har fått sett hur vi båda utvecklats otroooligt mycket under denna tid tillsammans fast ifrån varandra. Och jag kommer aldrig sluta förundras över hur märkligt det är att man bara kan bli mer och mer kär för var dag. Älska någon mer och mer, känna hur förhållandet bara blir starkare och starkare, när ens kärlek befinner sig på andra sidan jordlklotet än en själv. Min fina, fina Emil!

Han har iaf överraskat mig med att meddela att han kommer hem senast den 8:e juni, vilket innebär att han kan gå med mig på balen! Det kände jag sann lycka över. Och han kommer vara hemma på min student. Jag är såå lycklig, och jag har levt på det i snart en vecka.

Ett annat glädjebesked är ju att jag blivigt moster!!! Till världens vackraste tjej, Milly Wasti Nova Sundholm... alltså OJ, om ni bara visste hur underbart vacker och söt hon är!!! Hon är sååå fin! Milly Sundholm, vilken pärla. Jag är mer än en stolt moster. Jag var hos henne idag. She's adorable!

Det var länge sedan jag skrev här nu. Jag kan inte säga att det är för att jag haft fullt upp... eller jo vad tusan... det har jag ju faktiskt, så jo, jag har haft lite för fullt upp. Men kära bloggläsare tappa inte modet. Jag ska bättra mig!

Jag älskar min Emil! Emil, jag älskar dig! (L)

Every day is one step closer...

Emil, när han var i Singapor... snygging!

Nä urs och fy och blä, igår och början på denna dagen har inte varit lätt. Men hormonbarn som man är så fick dagen en glad vändning och nu är jag på bra humör igen. Men hålet på skolan vad INTE lätt. Men så fort jag kom hem fick jag ett underbart sms som innehöll ett ord... "Online" jag sprang upp för trappan och där på min dator stod det vackraste namnet på vår jord; Emil. Han vad online och vi fick prata i 40 minuter.

Det roliga var att han satt på sitt rum i Khon Kaen... ÄNTLIGEN har dom fått internet där nu. Vår kontakt kan bli myyycket bättre nu. Det är såå skönt! Jag fick för första gången se hur brun han är på riktigt. Pepperkaka! Han är så fin min pojk! Jag förstår om ni är avundsjuka på mig, jag är nästan lite avis på mig :P

Gamla låtar är ju antagligen det mest vackra och mest inspirerande man kan lyssna på just nu. Och då snackar jag gamla klassiker.
Typ; Unforgettable - Nat King Cole, Love Story - Shirley Bassey, Dream a little dream of me - Mama Cass, Blue Moon - Mel Torme
Ojojoj, annat var det förr ;) Brass, stråk... you name it, man blir bara lycklig av att lyssna på sånt!

Jag saknar min baby! Vi ska prata imorn igen, och inatt (hans natt) ska han skriva ett mail till mig. Jag älskar honom, det förstår ni va?

Jag älskar dig Emil! Massa kyrras ifrån din alldeles egna Stina <3

1 ½ månad utan Emil...

Tänk att det går egentligen... det är konstigt!

Jag blir lycklig när jag kommer på mig själv tänka på saker som vi gjort, som Emil sagt, eller sett ut, det som gör mig lycklig är att jag ALLTID ler när jag kommer på att tänka på vissa saker och minnen. Vart jag än är så kan jag inte sluta le... haha det kan vara ganska roligt när man är på otippade ställen. Min Emil gör mig så lycklig!

Lägret var heeelt underbart, och precis som jag misstänkte från början så gjorde Gud verkligen något med ungdomarna på lägret. Han mötte dem verkligen, och det var så härligt att se. Det är verkligen en god Gud vi har. Och jag är så stolt över att tillhöra honom. Jesus alltså, vilket mäktigt namn!

Annars har dagen varit ganska seg på "sakna-Emil-fronten". Endel timmar (behöver inte vara hela dagar) så kan allt verkligen kännas kasst. Bara tanken på att det är 3 månader kvar kan vara riktigt tung, sedan kan dagen totalvända. Jag mår oftast bättre om jag sysselsätter mig. Är jag bara hemma är det som upplagt för att vara ledsen, så fort jag är med andra och hittar på saker så går det bra. Och jag är faktiskt väldigt duktig på att sysselsätta mig på ett eller annat sätt.

Tänk när Emil kommer hem alltså... oh baby, jag kommer inte kunna hålla mig ifrån dig! Jag kommer titta på dig exakt hela tiden bara för att få nostalgi över varenda centimeter av ditt ansikte som jag så noga granskade innan du for. Jag kommer lukta på din hals såå länge för att känna att du är där på riktigt och det är inte bara en bild. Sedan kommer jag ta din hand och inte släppa den bara för att känna att du nu kommer stanna hos mig. Min älskling!

I helgen blir det att plugga och skriva färdigt praktikrapporten, samt sova över hos syrran och få lite info om förlossningen m.m.

Jag saknar Emil, hela tiden!

Jag älskar dig Emil, du är min prins! (L) /din alldeles egna Stina

1:a Mars, tiden går, bara det att den går sakta...

"Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom, inte ska gå under, utan ha evigt liv"

Tjena vilka mäktiga ord! Jag har undervisningen på lägret på måndagen, där jag ska undervisa djupgående om frälsningen, vad hände egentligen på korset? Varför behövde Jesus dö? På vilket sätt bar han mina synder? Varför är det så speciellt och fantastiskt att just Jesus dog? Det finns säkert massor med modiga människor som skulle ha kunant gå igenom samma sak om de visste att det skulle rädda jordens befolkning för all framtid...? Alla dem frågorna ska jag försöka besvara på bästa sätt. Jag djupdyker i dom för tillfället och det är sååå intressant! Om du vart intresserad nu och ska med till klimpfjäll på lördag, så grattis, om inte, synd för dig ;) Haha Nämen allvarligt, fråga mig när som helst. Jag älskar att prata och berätta om sånna saker. Detta brinner jag för! :)

Emil är kvar i Singapor. Det lider nog ingen större nöd på honom med tanke på att Singapor är typ en av jordens häfftigaste städer enligt Emil. Han har t.o.m. ätit svensk palt i en svensknorsk kyrka där ;) Och salta fiskar (en av hans favvo) har han minsann också fått. Och att dom inte har fått något visum än verkar inte röra honom ryggen för han litar helt på Gud att han löser det. Det enda han tänker och hoppas på är att hans knarkande rumskompis från Australien ska bli frälst... Min pojkvän är bra han! <3
Det enda minuset att han är kvar där är att han nog inte hinner hem tills jag åker, vilket innebär att det inte blir någon "skype-pratning" av förens jag kommer hem... Men som sagt den som väntar på något gott... Tills han kommer hem får vi maila. Ett mail om dagen ungefär, har vi tur hinner han med två. Jag älskar denna karln alltså. I love him to death!

Något mer orkar jag inte skriva för tillfället, jag har studerat bibeln och olika böcker i stort sätt hela dagen så jag är ganska trött i mitt lilla huvud. Imorn ska jag följa med tjejerna ut på x3m. Ska bli härligt att träffa dom igen. Mina tjejer (L)

Men ni förstår ju att jag saknar Emil mer och mer för var dag! Det gör jag verkligen. Jag tänker på honom hela tiden och ber för honom. Det är min karl det... det vet ni väl också?

Jag älskar dig Emil <3

It's a lonley nation without you...

Jag har faktiskt brörjat ta tag i lite små delar i mitt liv. Igår t.ex. så kom Palle hem till mig (var för länge sedan vi sågs) Han var här på en minifödelsedagsfest. han är ju 21 nu... storgrabben. Iaf, eftersom att han skulle komma hit så vill jag tala om för er kära vänenr att jag städade mitt rum. Det känns som om 50 kg har lyfts bort från mina axlar. Alla kläder är nu tvättade invikta i garderoben, och mitt golv är dammfritt... det är ju såhär jag trivs. Nu ska jag försöka att itne stöka ner så mkt. Men nu känns det samtidigt... jaha nu då? Nu har jag inge mer projekt. Nu har jag inget speciellt jag måste ta tag i, och det innebär att när jag inte är med någon människa och bara är hemma, så kan jag bara vara hemma och inte göra något... det känns faktiskt jättejobbigt. Men det ska väl gå det med. I veckan har jag ju faktiskt väldigt mycket att göra med tanke på Klimpfjälllägret som jag ska vara ledare på. Det är träffar hit och träffar dit.

Jag ser fram emot detta lägret! Jag tror verkligen att Gud komemr göra någonting och att det kommer att bli ett värdefullt läger. Sedan att jag är ledare iår känns jättespänannde och roligt!

Emil är i Singapor nu. Jag tror han har det kanon. Alla nya intryck, en helt ny jättestad. Hoppas han får uppleva mkt och att han har massor att berätta när han kommer "hem" till Khon Kaen. Men eftersom att han är i Singapor så innebär det att vi inte kan ha kontakt. Han får ett-två sms av mig om dagen, men han kan inte svara pga att han har slut på pengar, fattig missionär ni vet ;) Det är såå jobbigt att inte kunna höra från honom, men jag känner att jag härdar här hemma i Sverige, detta gör verkligen att man växer och utvecklas som person.

Men jag lovar er att något av det värsta man kan vara med om och uppleva är att inte kunna vara med den man älskar. Det är bara att man läser i gamla skrifter och massa historiska berättelser, det handlar alltid om smärtan över att inte få vara tillsammans med den man älskar. Hela ens väsen vet att man ska vara tillsammans, hela ens jag bara ropar efter att få vara tillsammans med honom. Så man kan verkligen säga at det är hårdträning. Man lär sig mycket om sig själv, och blir starkare i sig själv, och man är så illa tvungen att lita på att man duger som man är, för man har inte sin älskade vid sin sida som hela tiden bekräftar hur mycket han älskar en. Man måste bli stark i sig själv och förstå att även om han inte är här nu, så älskar han mig. Man måste säga det till sig själv eftersom att han inte kan säga det till en varje dag. Det är kämpigt och en kamp. Men en nödvändig kamp för mig.

Jag älskar dig Emil! Du är min!

Värsta dagen

Värsta dagen hittills. Tjena vad tufft detta är alltså. Jag fattar inte hur jag ska palla. Jag kom inte upp ur sängen idag alls. Jag har verkligen inte mått bra idag. Nää, fy tusan. En sån här dag vill jag INTE ha igen. Jag orkar inte det. Urs, jag mår inte bra alltså.

Det värsta är att förut har jag känt "Nu får jag rycka upp mig", men nu orkar jag verkligen inte, jag har verkligen ingen ork. Jag vill bara ligga i min säng och vara ledsen... för jag orkar inget annat. Det är så mycket i mitt huvud och i mitt hjärta, som inte får utlopp. All min kärlek till Emil, jag måste svälja hela tiden. Det gör så ont i hjärtat. Och all saknad som bara tar mer och mer plats, mer och mer tid, mer och mer energi.

Jag måste rycka upp mig alltså, jag kommer det. Men som sagt idag var en ruskit dålig dag, och nu vet ni att jag har sådana dagar också. Nu vill jag bara att han ska komma hem och att allt ska bli som vanligt. Att jag kan sluta leva på nålar exakt HELA tiden bara för att jag så gärna vill ha kontakt, jag vill kunna kommunicera med den jag älskar. Det känns ju så självklart. Men det är det inte. Jag har inte rört den jag älskar på över en månad. It's killing me!

Alltid älskad, och alltid saknad älskling!

The love of my life...

Jag älskar älskar älskar älskar dig!!!!

Jag har nu pratat med Emil två ordentliga ggr via skype. I söndags och i tisdags! Det var verklig lycka! Jag fick se honom jättebra! Jättebra bild verkligen. Jag kunde se varenda blinkning och varenda ögonrörelse. Så när jag satt där med han framför mig på dataskärmen kändes det nästan som att han var där. Det var jättebra ljud också! Det fick mig att tänka på hur sjuuukt lyckligt lottade vi är! För 10 år sedan hade vi kanske fått nöja oss med brev... och sedan att synka det... det hade blivigt typ ett brev i veckan. Men tänk nu... nu kan jag bara skicka ett sms till honom när jag vill och känner för att berätta för honom hur mycket jag älskar honom. Nu kanske inte han kan svara alltid, men han får ändå veta hur jag känner för honom! Vilken välsignelse att leva i nutiden med tanke på läget. Tack Gud för all utveklad teknik!

Emil är iaf RÅSNYGG dom vanligt! Han har blivigt jättebrun! Som en pepparkaka. Sedan har han rakat av sig håret, men det gjorde han precis när han kom så det börjar växa ut igen. Han är världens finaste. När vi snackade var han nyrakad och fin, vilket resulterade i att jag kunde se hans underbara skrattgropar jättetydligt. Jag höll på att döö... jag kunde typ inte titta på honom...!!! Det var faktiskt jobbigt att se honom utan att kunna pussa honom. Det är ju det jag vill så fort jag ser honom, för jag fylls av sådan lycka att den snyggaste mannen på jorden är kär i mig, och vill ha mig... det är ju ändå ganska sjukt :P

Jag ska börja ett "nytt" liv idag. Jag måste börja röra på mig, och sluta var så beroende av socker. Om jag skriver det här så ni läser det så får jag ju lite mer press på mig. Nämen jag är så trött, har aldrig riktigt återhämtat min styrka sedan innan jag blev sjuk i höstas, och den får jag inte tillbaka om jag inte rör på mig och taggar ner på godiset... så... med vacklande ben ska jag börja gå ut och gå... ca 40 minuter per dag, det behöver min mage. Nu när jag skriver är jag råpeppad för jag älskar att gå ut och gå, men det kommer bli släppet kämpigare när jag kommer hem och är så trött att jag bara vill slänga mig på soffan, men man måste bita i det sura äpplet någon gång!

Tomrummet i mitt hjärta efter Emil blir större och större. Fast samtidigt mindre och mindre. För även om vi inte är tillsammans fysiskt, så fortsätter våran relation att gro psykiskt. Jag älskar Emil mer och mer för var dag... det är konstigt egentligen hur det kan vara så. För just nu känns det inte som att jag kan älska honom någe mer. Men jag vet av erfarenhet att, idag älskar jag honom mer än jag gjorde igår, och imorgon kommer jag älska honom mer än vad jag gör idag!

Jag älskar dig Emil! /Din Stina <3

Ain't no other man can stand up next to you...

min pojkvän är het... jag vet :)

Äntligen har dom fått internet i deras hus! Nu dröjer det inte länge mina vänner. Snart har dom trådlöst internet, och då kan vi ha bättre kontakt. Ojojoj så jag längtar. För övrigt så är denna kvällen ganska jobbig hittills. Jag saknar Emil så sjuukt mycket. Det skär i bröstet på mig. Jag vill så gärna ringa honom nu på en gång. Nu! Men för det första så sover han, klockan är 02:20 där nu och 20:20 här. Och för det andra så var det inte så länge sedan jag ringde honom från hem telefonen, och det kostar ganska mycket. Så istället för att göra massa små korta, så sparar jag minutrarna lite för att kunna njuta av ett "långt" samtal senare i veckan (20 min).

Men snälla någon, jag ser det som en mänsklig rättighet att kunna lyfta på luren och ringa min egen pojkvän... det känns så stört. Och självklart skulle jag rent praktiskt kunna gör det, men man måste tänka i det långa loppet, han är ju borta i 3 och en halv månad till. Rent ekomomiskt funkar det inte att ringa han så fort jag känner för det. Men det känns så fel. Jag vill ju prata med min Emil, jag vill berätta om min dag, om massa småsaker, och sedan vill jag att han sak göra desamma. Ojojoj vad man ska vara tacksam alltså när han är hemma. Människor, uppskatta de små sakerna. Som att styka din älskades hår, ge en fösiktig puss på kinden, titta varandra lite extra länge i ögonen... jag skulle nämligen göra vad som helst för de små sakerna. Jag saknar dom! Jag saknar en komplett vardag... det får jag när du kommer hem. Kom hem!

Mina dagar bara går såå sakta... samtidigt som dom bara rinner mig ur handen. Jag vill så gärna att du ska finnas i min vardag. Jag vill kunna längta hem från praktiken för jag vet att vi ska träffas. Jag hatar att vara apatisk. Men man blir lätt det. Men man måste bita i läppen och kämpa vidare... man har inget val, sålänge man inte känner för att vara deprimerad iaf. Och DET tänker jag INTE bli, huvva. Men det är tungt, jag lovar, det är riktigt tungt...

Jag älskar dig! <3

True love...

1 Corithians 13:4-5

Love is patient, love is kind.
It does not envy, it does not boast, it is not proud.
It is not rude It is not self-seeking,
it is not easily angered, it keeps no record from wrongs


Oj vad jag älskar det bibelstället, särskilt på engelska... jag vet inte varför. Men jag gillar den översättningen. Det är så sant. Kärleken är tålmodig. Vi har tålamod älskling! Hela denna tiden skulle kunna vara ett år, vi skulle ändå hålla ut och vänta. Vi håller ut även fast det snart gått en månad sedan jag kysste dig senast, även fast det snart gått en månad sedan jag sist höll om dig. Vi uthärdar detta! För det är äkta kärlek. Det är så fint egentligen, jag blir nästan rörd bara jag tänker på det... men nu för tiden blir jag rörd av det mesta. Jag är ett känslomässigt vrak.

Jag har iaf hört av honom nu. Och den där trippen till bangkok som kunde vara upp till en vecka, varade visst bara över dagen för Emil... skönt! Alla hjärtans dag är det idag. Jag kunde ju inte uppvakta mig älskling idag som jag skulle vilja. Men han fick iaf ett alla hjärtansdagkort på mailen. Det fick duga.

Alltså ååh. Jag har pratat med Emil två ggr ordentligt sedan sist (pluss massa sms), en gång via skype, (jag fick se skönheten) och en gång via telefon i ca 20 minuter. Hela denna Thailandsgrejen blir bara jobbigare och jobbigare, tyngre och tyngre. Och det blir mer jobbigt för mig när jag vet hur mycket han längtar efter mig och längtar hem. Då vill jag bara säga med öppna armar; "Men älskling, det är klart du ska komma hem", men det går ju inte, så jag vet att genom att säga så gör jag det inte lättare.

Helst av allt vill jag att du ska vara här hos mig.

Nu är iaf mitt rum prytt med kort på Emil, och kort på båda oss. Idag fick jag även en present av Elina och Joel, samma present som Emil fick när han åkte. Ett kort på oss inramat i guldram. Det är så mycket kärlek i just den bilden. Jag kramar om hans hals och Emil skrattar. Man verkligen ser hur mycket vi älskar varandra på den bilden. Längst ner på kortet är det en textrad där det står "allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den..." Den syftar på stället i bibeln jag citerade åvan. Det beskriver den äkta kärleken. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Vi uthärdar detta tillsammans älskling! Jag saknar dig. Glad alla hjärtans dag! <3

Sometimes, breathing is not enough...

Tur att vi klär i underställ iaf...(jag börjar alltid le när jag ser denna bilden)

Alltså tjena vilket känslomässigt kaos. Det är sådana här dagar som gör att man verkligen inte orkar. Man orkar ingenting. Jag är förkyld, jag har inte hört ett knyst från Emil sedan i lördags, fem minuter på telefon, pga dessa eländiga kommunikationssvårigheter. Jag har allt kvar att göra på praktiken, jag har inge jobb, inge pengar till Thailandsresan (jag har fått en respartner, nu är det pengarna igen som behövs) Gaah. Jämt när folk har frågat hittills så har jag alltid sagt att det faktiskt gått bra att Emil är borta. Och jag har inte ljugit! Det har gått jättebra från och till. Men det är ingen som lyckats fråga mig när jag mått såhär. Tur att jag är lite isolerad hemma idag så ingen behöver fråga mig hur det går nu... för då hade de nog inte fått ett sådant positivt svar.

Kom hem älskling!

Men vad ska man göra? Jag kollar på min kalender och inser att det är 15½ vecka kvar. Vad gör man? Man MÅSTE bita ihop och köra på iaf. Men ååh så ruggigt opeppad jag är! Jag vill ta en sista minuten biljett nu på en gång till Bangkok. Och bara vara där och jobba tillsammans med honom fram till sommarn. Och du kan ge dig på att om jag inte hade denna eländes skolan (sorry, jag är såå tacksam för skolan egentligen, är bara lite känslomässigt ur ballans för tillfället) så hade jag följt med! Emil skrev till mig i veckan att detta var sista gången, han tänker aldrig lämna mig såhär igen. Känns skönt! Fast han har inte lämnat mig. Detta var vi båda med på att han skulle göra.

Mitt rum är alldeles hårigt efter ett kärt återseende jag fick under helgen. Svante har bott här i helgen! (L) ååh så fin och vacker han blivigt. Betydligt lugnare, men ack så busig ;)
Men jag måste hur som helst städa... Men min favvosyssla som är att tvätta mina kläder kan jag ju glömma... allt är ju redan tvättat och invikt i garderoben. Vad ska jag göra då? Jag är för sjuk för att gå på cellgruppen ikväll. Helst av allt skulle jag vilja städa, göra mig fin, tända ljus och vänta på att Emils skruttiga volvo ska köra upp på min infart. But baby, that ain't going to happend! Så då lämnar det kvar alternativ nr 2. Att städa fixa allt klart som jag känner att jag måste fixa, och vänta in att Emil ska höra av sig till mig och fråga om vi kan snacka ett litet tag via internet, eller höra om han kan ringa. But baby, that may not happend. Det är det som är så frustrerande med hela denna Thailandgrejen. Jag vet aldrig någonting. Jag vet aldrig vad morgondagen kommer innebära för Emil. Jag vet aldrig när jag kommer höra ifrån honom nästa gång. Det är så jobbigt att ständigt gå på nålar hela tiden.
Nu t.ex. hörde jag igår att han och några till är påväg till Bangkok för att fixa med något pass. De kan bli kvar där i en vecka. Det hade jag ingen aning om... men det hade ju inte dom heller. Det är det som är det sura.

Gaah, hoppas att jag mår lite bättre nästa gång jag skriver. Det gör jag nog, för jag kommer nog inte ha kraft att skriva här förens jag hört av Emil nästa gång.

Detta är min verklighet. Sådana här dagar har jag ibland... då allt är pest och pina. Men egentligen är inte allt pest och pina... det enda som är det, är att Emil befinner sig på andra sidan jordklotet, men det smittar liksom av sig på allt annat. Jag hoppas bara att familjen, vännerna och Gud har lite tålamod med mig!

Du fattas mig älskling!

Not a day goes by....

L.A i sommar?

Tyvärr ser det ganska mörkt ut med Thailandresan i vår :( :( :( pengar skulle ha löst sig men jag har ingen att åka dit med, jag kan ju inte åka när som helst eftersom jag går i skolan, måste ju åka över påsk. Det var deppigt att inse, men det medförde en annan kul grej.

Jag och Emil planerar att dra till L.A i sommar! Det ska bli hur skoj som helst! Hans kompis ska dit på bröllop och vi hänkar på, inte på bröllopet då, men på resan. Vi åker dit tur och retur från köpenhamn för typ 3500:-/st. DET är billigt! De pengarna behöver jag inte känna mig stressad för att få fram. Det kommer jag få huur lungt som helst! Sedan när vi kommer tillbaka åker vi bara till Sturkö från Köpenhamn. Det ser ju lysande ut. Vi ville verkligen resa i sommar tillsammans, det ser ut som att det blir så också.

Det bästa hade ju varit om jag kunde fara till Thailand, med tanke på att då får jag se hur han har det där nere, och få en liten del av de han upplever, och han skulle få visa mig olika platser som han tycker om m.m. Plus att om jag inte åker till Thailand i påsk betyder det att vi inte kommer att kunna träffas förens i sommar :| Det känns mer än surt :( Fyra månader kvar tills han kommer hem. Det är faktiskt riktigt länge. Ojojoj vad denna våren kommer att bli lång. Jag längtar bara tills du är hemma igen älskling! (L)

För övrigt så pratade vi via skype igår! ÅÅÅH vad underbart det var att få se honom! Vi snackade i över en timme, men det kändes som en minut typ. Det var sååå hjärtskärande att lägga på, för vi vet aldrig när vi hör av varandra nästa gång. Vi vet att det antagligen inte går längre än tre dagar... men tre dagar är väldigt lång tid att inte höra av något från den man älskar. Och när man fick se varandra nu så längtar man såå mycket mer! Nä urs, det var pest och pina att lägga på, och den kvällen vart ganska tung. Ibland känns det verkligen hopplöst. Som att "hur i all världen ska jag palla detta?" Det värsta är att det finns ingen utväg, man vet att det är något man klarar. Det hade avrit bättre om man bara visste att man inte klarade det, för då skulle man ju lösa det på något sätt, typ att jag åkte dit för resten av våren... Det hade itne varit helt fel baby ;)

Jag vill vara där du är!

Idag är det cellgrupp. Det ska bli skönt att träffa Hanna, Zarah m.f. och bara be och läsa bibeln tillsammans, det blir man alltid stärkt av... sedan tror jag att jag ska ta och städa mitt rum när jag kommer hem från praktiken... jag vill nog göra en nyttig dag av idag. Mycket inom mig säger att det spelar ingen roll. För ofta känner jag "Inget spelar roll när inte Emil kommer ta del av det". Det spelar ingen roll om jag skulle köpa en ny tröja för Emil kommer inte se den. Det spelar ingen roll om jag städar mitt rum för Emil kommer ändå inte kunna titta och berömma mig för hur duktig jag har varit. Det spelar ingen roll om jag tar tag i allt mitt skolarbete för Emil är ändå inte här och kan belöna mig med godis och film för att jag varit duktig.
SÅ tänker man, men SÅ är det viktigt att man INTE tänker. Man får bara skita i att det känns meningslöst och göra det ändå, ta sig i kragen helt enkelt. Jag kan ju inte sluta leva. Och jag skulle må såå mycket sämre om jag inte gjorde någon nytta.
Emil finns ju med i allt jag gör ändå, lika bra att göra något nyttigt av tiden. Gör jag inte det skulle jag ju deppa ihop... det är inget jag är pepp på...

Jag älskar dig Emil, jag tänker på dig jämt och ständigt! You are my sunshine! (L)

Hela min vecka är gjort!!!

ÄLSKLING!!!

För ca fem minuter sedan så ringde han! känslan jag fick när jag såg att det var Emil som ringde går inte att förklara! Jag vart chockad, haha. Jag kollade på telefonen i kanske fem sekunder innan jag svarade, och när jag väl svarade började jag gråta. Haha bra jobbat Stina. Emil bara "Men älskling hej, blev du rörd? Det är kul att höra att du är så kär" hahaha. Han sa det jag behövde höra för att fixa kvällen och morgondagen. Han sa att han älskade mig, äktheten när han säger det har jag aldrig hört från någon annan människa. Han sa också att han saknade mig hela tiden och tänkte på mig jämt. Då kan jag slappna av, för då vet jag att vi är på samma "mentala plats" (oj, flummigt lät det :P) i stort sätt hela tiden varje dag.

I 17 minuter fick vi prata innan de nypåfyllda pengarna på telefonen tog slut. Vilka härliga 17 minuter alltså! Nu orkar jag lite till!

Jag var bara tvungen att skriva om detta fantastiska ögonblick. Och därför slog det mig nu precis på vilket sätt detta är nyttigt. Tänk vad man lär sig att uppskatta lite! 17 minuter med Emil gör nu att jag klarar mig i kanske två dagar utan att deppa ihop helt. Men i vanliga fall hade jag krävt så mycket mer. Då hade 17 minuter på två dagar varit rena terrorn. Man lär sig verkligen vikten av varandra, och på vilket sätt man ska uppskatta och ta vara på varandra! Emil jag älskar dig! Jag saknar dig.

För tillfället är min känslovåg på det högre stadiet. Vi får se vart det bär av imorn, man är ju ett hormonbarn nu för tiden! :)

Emil, jag älskar dig! Du är min, jag är din. Jag längtar efter dig! /alltid din

Man kämpar på...

Onsdag.

Det tar ett tag innan man kommer in på den nya avdelningen på praktiken. Personalen på förra avdelningen kom jag ju så väldigt bra överens med och dom var verkligen öppna och goa. Denna personalen är minst lika go, men det tar säkert bara ett tag innan man kommer in i arbetsuppgifterna, vart man behövs o.s.v. Jag hatar att känna mig som en menig prao-elev, som bara sitter och tittar på. Men på denna arbetsplatsen så är det så speciella förhållanden, så jag ahr verklgien ingen aning om vart jag behövs eller vart jag inte behövs, det är svårt att veta. Ungdomarna är ju väldigt speciella och varje elev har särskilda speciella behov, och varsin lärare... så jaa, det blir lite svårt ibland.

Nu har jag inte hört från Emil sedan i måndags. Det känns. Det är så tråkigt att dom inte har internet där borta. Dom har ju så fullt upp så att han kan skicka mail innan han går och lägger sig skulle göra att vi kunde ha kontakt mycket bättre. Det är ju så svårt att ha kontakt på dagarna när båda har fullt upp. Det känns, för jag saknar dig. Jag saknar dig Emil!

Annars ska jag försöka söka jobb inom vården idag. Jag behöver helgjobb, och ev. jobb som kontaktperson några ggr i månaden. Då skulle jag få ihop det ekonomiskt till resan. Be gärna till Gud för att det ska lösa sig! Det skulle jag verkligen uppskatta! Gud är en rakt igenom god Gud! Tänk vad har är beredd att ge en om man bara är villig! helt sjukt!

Emil är min prins! Jag älskar dig! /din

En vecka senare...

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig
där var ton ska en hyllning till dig bära
Och i dagar av glädje och dagar av sorg
vill jag leva var dag till din ära!

En vecka... nu har det gått en vecka. Jag pratade med alexander igår på msn (som också har sin nyblivna flickvän i khon kaen i Thailand) och båda två kände verkligen att det var så jobbigt att det bara gått en vecka. Man känner verkligen att man kämpar på jättebra och är flitig, man vill ha lön för mödan liksom. Så har det bara gått en vecka, när det känns som om det MINST har gått en månad... men som sagt, det är väl de första veckorna som är jobbigast innan man hunnit vänja sig!

Annars så är det en alldeles utmärkt dag idag (under omständigheterna), jag fick nämligen ett mail av Emil idag ^^ Jag vart så glad. Jag visste att jag skulle få det idag, så på morgonen på praktiken var jag helt pirrig och åt nästan inget till lunch för jag ville ha lunchrast så jag kunde gå till bibblan och kolla mailen. Han har också uppdaterat sin blogg. Det känns så underbart skönt att han trivs där. Han verkar verkligen njuta på många olika sätt. Samtidigt som det känns skönt att han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Min fina prins! <3

Ikväll bär det av till syrran på myskväll tillsammans med Anna, Robert och deras lilla Ewon. Det ska bli så mysigt, det var så länge sedan jag träffade dom. Jag ska sova över där sedan också.

Imorn är jag ledig från praktiken för jag ska på undersökning på sjukhuset. Känns inge kul att ha med sjukhuset att göra på något sätt när inte Emil är här. Jag vill att han ska vara här nu och följa mig till sjukhuset och hålla mig sällskap, och höra han säga hur arg han är på sjukhuset som proppar i mig massa onödigt starka mediciner, och se hur hans gulliga upprörda ansiktsuttryck, förväntar sig ett lika upprört ansiktsuttryck tillbaka från mig. Istället tittar jag bara på honom och ler, och kanske eventuellt pussar honom på kinden och säger hur söt han ser ut. Han borde bli mer irriterad då tänker man, men det blir han inte. Möjligen säger han "Du bara skrattar du" med ett leende på läpparna och pussar mig tillbaka. Min fina Emil! Jag saknar dig!

Halva jag är i Thailand med Emil, medans andra halvan är i Sverige och kämpar mot och i vardagen. Så blir det ju när kärleken befinner sig långt bort. Men folk är såå snälla mot mig! Flera stycken ringer mig och kollar hur jag mår, vad jag gör, och om jag vill hitta på något. Det kallar jag omsorg det! Ni är så fina, nu vet vilka ni är!

Emil, du är den bästa! My hero!

Slappdag...

Idag har jag tagit det lugnt, sovit länge och glidigt mycket!

Jag är så sjuuukt trött. Det känns som om detta är första dagen jag får andas ut efter allt som har varit ansträngande både fysiskt och psykiskt. Jag har haft ett ganska hektiskt schema, särskilt den senaste veckan. Jag har inte andats ut ordentligt sedan Emil åkte. Men nu gör jag det. Det känns ändå ganska bra. För inom en snar framtid väntar jag på ett långt mail från Emil. Vi har hörts av via sms och små mail. Och enligt honom ska jag få ett mail idag... men vi får se. Det gäller att inte ha för höga förväntningar när ens kärlek befinner sig i stort sätt på andra sidan jordklotet ;)

Annars känns det som om detta kommer bli en ganska soft dag. Får se om jag tar och hittar på något sen. Jag ska iaf plugga lite och skriva mer på en artikel.

Men hjälp för första gången sedan jag skaffade denna bloggen vet jag inte vad jag ska skriva... myket märkligt. Antar att jag är ganska tom i huvudet för tillfället. Men det får man väl också vara så jag väljer väl att avsluta denna dagens inlägg i min blogg här.

Emil, du är min skatt! Jag älskar dig sååå mycket. Du finns alltid i mina tankar och böner. Du är med i allt jag gör! PUSS /din

Dagen efter "rövdagen"...

Vill inleda med att säga, TITTA PÅ HONOM, drop-dead-gorgeous! Det smilet alltså... m-m-mm...

Igår hade jag och Elina en "rövdag" (ursäkta uttrycket känsliga läsare)Det gick ut på att jag sms:ade henne under praktiken och skrev "Tung dag, tung dag". Som svar fick jag något i stil med "Stina, vi hoppar denna dagen, drar till Ersboda, jag hämtar dig på vanliga stället om 25 min...". Det fantastiska fina fiket vi valde var Mc donalds. Dom hade inte ens dom dära dounut'sen. Så Elina fick ta en torr chockadmuffins och jag tog en cheeseburgare. Vi snackade om killar (dom två vi har i våra liv, Joel+Emil) Sedan drog vi till rusta och Elina vart helt salig. "Alltså, jag ska för tjyven börja åka hit och handla oftare, varför är jag aldrig här, vi är aldrig här, det är ju så sjukt nära, hit ska jag oftare", den komentaren hörde jag ca 20 ggr under den rustavistelsen. Hon skulle prompt gå på alla avdelningar, fast hon inte var intresserad av hälften egentligen. På rusta vände henns rövdag iaf ;)

När vi kom hem till henne så började vi vika tvätt. Det var skoj. Jag fick se alla deras kläder och se några baby-kläder. (Lycka är att du kommer under mars månad bebben!!) Sedan ville jag lyssna på några låtar som Emil och Joel spelade in innan han åkte. Jag satt och lyssnade på dom, sedan däckade jag sittandes i deras soffa, vaknade av att de hade gjort mat, sedan åkte jag och Joel tillsammans med Johan på musikträf i kyrkan.
När jag kom hem var jag på jättedåligt humör och fick ett utbrott pga att godiset var slut. Tur att mamma och pappa har förståelse för mig, och tur att det är en ny dag idag :)

Idag väntar det tjejkväll hemma hos mig. WOHOO! Det ska bli såå kul! Veckans höjdpunkt verkligen. Alla mina brudar kommer hem till mig och några sover över! Yes! Ska bli så kul att bara vara med dom, prata med dom, äta med dom, skratta med dom. Tur jag har er! Dom fick nämligen ett tröstningsuppdrag av Emil innan han for, så Angelica bjöd in alla tjejerna hem till mig på tjejkväll ikväll, vilken bra idé Angelica! Där får du en guldstjärna i kanten av Emil!

Hoppas internet löser sig snart för er där nere i Thailand! Jag vill ha ordentlig kontakt med Emil nämligen. Prata länge. Jag är säker på att han redan har upplevt massa saker. Jag menar, ett nytt land, en ny kultur... daah?
För övrigt så verkar det som att vi åker till påsk istället, vilket känns smidigare med tanke på att jag är ledig då. Nu är det bara pengarna som ska in. Men det löser Gud! Det vet jag, jag har ju bett för det, så det kommer lösa sig!

Emil, jag ber för dig när du sover och jag är vaken. Jag ber att du ska få sova gott, drömma bra och vakna glad och förväntansfull. jag ber för dig nästan ständigt! Jag älskar dig darling. Du är min, jag är din. PUSS

Höjdpunkten på dagen...

Praktik, rutiner, uppbokning...(sötnos)

Nu tycker jag att dom ska fixa internet där nere... jag börjar bli otålig. Jag vill prata med honom om alla detaljer som finns. Jag vill veta hur det luktar, vad den godaste maten du ätit hittills var, hur mycket billigare kläderna är där, ifall han har bränt sig i solen något, m.m. Ha ett långt samtal. Tänk vad nice det ska bli!
Men när det gäller internet så har jag aldrig för stora förhoppningar. Emil sa idag eller imorn. Men jag vet hur segt det brukar gå med internet, så jag har räknat med kanske 1-2 veckor, vilket känns drygt, men då hoppas jag på en positiv överraskning! :)

För övrigt har det bara gårr fyra dagar.... fyra dagar!! Detta är fjärde dagen utan Emil. Nog för att alla har varnat mig för att de två första veckorna är segast, men hallå allvarligt, fyra dagar? Jag fick en chock när jag kollade i min kalender. För fyra dagar sen bara så sa vi hejdå på flygplatsen, det känns minst som en dryg vecka sedan. Jag är inte knäckt, det var bara en liten dryg påkommelse. Annars tycker jag att jag klarar mig ganska bra själv. Visst så hade allt varit lättare om Emil var här, men som sagt detta är nyttigt, jag behöver prova på att stå på egna ben för första gången sedan jag flyttade hit. Jag har alltid haft någon annan att luta mig mot. Den ene har avlöst den andre. Men det som är tur är att jag har ju fortfarande Emil kvar! TACK GUD! Han är underbar. Min fina Emil, jag blir så glad av att tänka på honom, tänk att han är min, m-m-mm! What a blessing!

Idag väntar det artikelskrivning, notsökande, och musikträff. Att strukturera dagarna är bra, ha ett schema. Emil finns ändå med i allt jag gör. Då är det ju lika bra att jag gör nått nyttigt :) Tänk vad jag älskar denna människan. Jag älskar dig Emil! (L)

Nu ska jag iväg och ha musik med ungdomarna på jobbet. Dom är så härliga! Jag saknar dig Emil, jag tänker på dig jämt! Du är bäst! Massa pussar! /din