Detta är sjukt. Imorgon klockan 15:00 bär det iväg för mig, Anglica, Elina och Christoffer mot rysk mark. Vi ska vara på ett barnhem för utvecklingsstörda barn och ta hand om dom och barnhemmet - vårt projektarbete. Jag kommer hem på måndag om en dryg vecka... men det störda är att när jag kommer hem så har jag en väldigt snygg och brun man som välkomnar mig hem. Emil kommer verkligen hem snart! Om ni bara visste vad jag längtar. Eftersom att bussresorna är 24 timmar långa så kommer hemresan mot Umeå och Emil vara väldigt seg.
Jag längtar så mycket efter Emil att jag tror att jag ska spricka. Är det möjligt att andra är så kära i sina respektive som jag är i min Emil? Jag tror seriöst inte det. Han är det bästa jag har och jag kan inte vänta tills jag får lukta honom i nacken, pussa hans mjuka kinder och borra in min nästipp i hans skrattgropar. Jag ska speciellt pussa hans kinder precis under ögat, han luktar så gott och är så speciellt mjuk just där. Älskling!
Han har lämnat teamet i Khon Kaen nu och är på semster i Thailand tills han kommer hem. Det bär av för honom från Thailand på fredag tror jag... eller lördag... jag är inte riktigt säker. Det jag vet är att nästa måndag får jag äntligen pussa på honom igen och titta in i hans ögon. Då kommer jag nog inte ha tid att blogga något på lååång tid. Haha jag som varit så aktiv nu på slutet, tredje april var sist... eller? Det har varit mycket på slutet. Mycket stress, mycket skola, mycket längtan och kärlek.
För alla er som undrar så kommer jag börja fungera normalt när Emil kommer hem. Jag kommer äntligen bli lugn och harmonisk då för första gången sedan den 21:a januari. Tänk vad underbart; "Jag kommer aldrig åka ifrån dig såhär igen Stina, detta var första och sista gången, nästa gång åker vi tillsammans". Så sant älskling, så sant!
