En vecka senare...

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig
där var ton ska en hyllning till dig bära
Och i dagar av glädje och dagar av sorg
vill jag leva var dag till din ära!

En vecka... nu har det gått en vecka. Jag pratade med alexander igår på msn (som också har sin nyblivna flickvän i khon kaen i Thailand) och båda två kände verkligen att det var så jobbigt att det bara gått en vecka. Man känner verkligen att man kämpar på jättebra och är flitig, man vill ha lön för mödan liksom. Så har det bara gått en vecka, när det känns som om det MINST har gått en månad... men som sagt, det är väl de första veckorna som är jobbigast innan man hunnit vänja sig!

Annars så är det en alldeles utmärkt dag idag (under omständigheterna), jag fick nämligen ett mail av Emil idag ^^ Jag vart så glad. Jag visste att jag skulle få det idag, så på morgonen på praktiken var jag helt pirrig och åt nästan inget till lunch för jag ville ha lunchrast så jag kunde gå till bibblan och kolla mailen. Han har också uppdaterat sin blogg. Det känns så underbart skönt att han trivs där. Han verkar verkligen njuta på många olika sätt. Samtidigt som det känns skönt att han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Min fina prins! <3

Ikväll bär det av till syrran på myskväll tillsammans med Anna, Robert och deras lilla Ewon. Det ska bli så mysigt, det var så länge sedan jag träffade dom. Jag ska sova över där sedan också.

Imorn är jag ledig från praktiken för jag ska på undersökning på sjukhuset. Känns inge kul att ha med sjukhuset att göra på något sätt när inte Emil är här. Jag vill att han ska vara här nu och följa mig till sjukhuset och hålla mig sällskap, och höra han säga hur arg han är på sjukhuset som proppar i mig massa onödigt starka mediciner, och se hur hans gulliga upprörda ansiktsuttryck, förväntar sig ett lika upprört ansiktsuttryck tillbaka från mig. Istället tittar jag bara på honom och ler, och kanske eventuellt pussar honom på kinden och säger hur söt han ser ut. Han borde bli mer irriterad då tänker man, men det blir han inte. Möjligen säger han "Du bara skrattar du" med ett leende på läpparna och pussar mig tillbaka. Min fina Emil! Jag saknar dig!

Halva jag är i Thailand med Emil, medans andra halvan är i Sverige och kämpar mot och i vardagen. Så blir det ju när kärleken befinner sig långt bort. Men folk är såå snälla mot mig! Flera stycken ringer mig och kollar hur jag mår, vad jag gör, och om jag vill hitta på något. Det kallar jag omsorg det! Ni är så fina, nu vet vilka ni är!

Emil, du är den bästa! My hero!