Jaa, jag får höra klagomål från här och där att jag inte är en sådan flitig bloggare längre... jag måste väl ödmjuka mig och hålla med. Jag kan inte annat än att försöka att bli bättre. man har ju både släktingar i andra länder, rastlösa mammor på jobb och mammalediga systrar att underhålla. :) Men vänner, jag kan inte som förrut "lova" att jag ska bli bättre, för det har jag märkt inte riktigt hålls i min vardag.
Idag mår jag bra. Jag har dock en blågrön liten bula i pannan sedan jag sprang in i en dörr igår på kyrkans expedition. Det var alldeles mörkt och jag skulle bara hämta en bok innan församlingsbibelskolan började, så jag brydde mig inte om att tända ljuset. "Pang" sa det bara. En aning stressad Emil som ville hinna i tid till bibelskolan stod i dörröppningen och sa åt mig att skynda mig lite, han hade nämligen inte sett vad som hänt (lite svårt att se i ett mörkt rum). Detta resulterade i att jag vart jättearg och vägrade kyla när Emil bad mig, för min egen skull egentligen. Men jag satte mig på tvären, jag skulle minsann inte kyla. Jag var i en liten sådan här ni vet, "göra-illa-sig-frustration", då man är arg på stackars oskyldiga människor. Men men, lönen för mitt barnsliga beteende fick jag bara några minuter senare, en fet dunkande bula i pannan. Så kan det gå.
Jag var på ett nytt ställe igår i alla fall. På "förskolan löftet". Gud förser mig verkligen. De var nöjda med mig, så redan idag ringde de om två nya arbetsdagar, Halleluja! :) Jag litar helt och fullt på att mitt liv ligger i Guds händer och att han kommer se till så att jag får det jag behöver, mat och boende. Jag kan vara helt lugn, även om stressådern kan pumpa lite extra vid vissa tillfällen över ekonomin, så påminner Gud mig alltid; "Var bara lugn, jag tar hand om dig". Och det får jag bara mer och mer bevis på var dag att han faktiskt gör.
Annars blir det bara bättre och bättre i min och Annas lya. det har tagit lite tid för oss att få i ordning pga olika anledningar, men nu börjar saker och ting lösa sig och Anna stannar i vår! :D Känns jättekul verkligen. Så nu ska vi inreda ordentligt för fullt. Förhoppningsvis åker vi med pappa till returen idag och kollar på soffor. Vi får se om han har tid :)Så snart familj och vänner, känner vi att vi kan bjuda hem er ordentligt. :)
Mitt liv börjar mer och mer pussla ihop sig efter en kämpig sommar och kämpip höst. Saker och ting börjar sakta men säkert lösa sig. Emil har fått jobb, min hälsa börjar mer eller mindre stabilisera sig, saker har fått bearbetas och man utvecklas hela tiden.
Tillsammans med Emil blir allt bättre. Det är ju precis så det ska vara känns det som. Alla ska inte ha det som jag och Emil, det menar jag inte, men att vara tillsammans med någon ska ju vara lyftande och inte nedtyngande. Det ska ju bli lättare att leva och inte svårare. Man finns ju nämligen till för att hjälpa varandra. Sedan kan man ju ha tuffa perioder, det är inte det. Men i längden ska man se att man mår bra av relationen och att man lyfter varandra. Emil får mig att vara den jag är och den jag vill vara. Jag behöver aldrig lådsas vara någon jag inte är. jag behöver aldrig känna att jag måste skratta åt saker jag inte tycker är roliga, eller lådsas förstå saker jag inte förstår, behöva kunna saker jag inte kan, eller dölja kunskaper och sidor hos mig för att få han att må bättre. Jag får tycka som jag tycker, säga det jag säger, och vara som jag är, utan att behöva vara obekväm eller skämmas över det. Det är något av det viktigaste för mig. Sedan kämpar alla par sin kamp på olika områden, men det viktigaste är att man har en bra grund att stå på och en villkorlös kärlek mellan varandra. Då klarar man allt. Som jag brukar säga här i bloggen; "Allt uthärdar den..."
Puss och kram på er! Vi hörs förhoppningsvis snart igen! :) /Stina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar