Fortfarande ett barn.

Under det senaste året är det precis som om jag mer och mer lämnar min barndom och mitt "barnjag" bakom mig. Ibland glömmer jag t.o.m bort att jag faktiskt är ett barn fortfarande. Jag är visserligen 19 och myndig, men det var inte många år sedan jag älskade att kolla på bollibompa och sparade fina klistermärken i min klistermärkes bok i smyg. Det är så mycket som hänt i mitt liv sedan förra sommaren som gjort att allt gammalt bara har skjutits ifrån mig. Bara blickat frammåt. Och det tror jag stenhårt på, att blicka frammåt. Men ibland har jag inte bara blickat frammåt utan samtidigt förträngt.

Sådanna saker kommer extra upp för mig när jag t.ex. i höst var på ett bröllop tillsammans med Emil. Jag var uppklädd och fin, kände endast själva brudparet, folk trodde att jag var äldre än jag var. Men i festlokalen hade de satt fast en "skeppsratt"... haha, jag vet verkligen inte vad det heter. Men ett sånt där hjul med knopppar på som man styr båten med. Jag kom på mig själv gå fram till det där hjulet i mina fina klackskor och mitt hår prydligt uppsatt i en knut, och började snurra på hjulet, flera gånger... jag tyckte att det var kul. Och jag gjorde inte det för att någon skulle skratta åt mig och tycka att jag var rolig, jag gjorde det bara för min skull, för jag tyckte att det kändes som om jag körde en jättestor båt...

Jag har tänkt på det speciellt mycket denna morgonen, när jag vaknar upp i min tomma tysta lägenhet (anna är i skolan) och ska börja göra iordning frukost åt mig själv, och äta själv för att sedan städa mitt nuvarande hem. Hur kunde det ha gått så fort? Känns som om det var nyss jag vaknade i mitt stekheta rum på tomtebo klockan 13:00 en vanlig lördag. För att sedan gå upp och se att mamma lämnat kvar en tallrik, en sked och ett ägg framme åt mig sedan de själva åt frukost. Bara några minuter senare kommer de hem, då har de varit uppe jättelänge och uträttat massor med saker, medans dagen just börjat för mig. Nu för tiden vaknar jag vid 09:00-09:30.
Nu för tiden tänker jag inte på hur jag som bäst kan "gå hem" hos mina kompisar eller hur jag som bäst klär mig inför en skoldag, nu för tiden sitter jag med min kalender i knät och en miniräknare i handen för att räkna ut om månadens jobb räcker åt hyra och mat. Det är inget jag gör med sorg. Snarare med befrielse över att jag faktiskt kan och får klara mig själv.

Men jag är fortfarande ett barn, på många sätt. Fast ett barn som växer upp. Jag är glad över att tonårstankarna som "vem är jag?" börjar försvinna helt. Jag har börjat lära känna mig själv riktigt bra nu. Mycket tack vare att Gud lyst upp de sidor hos mig som är äkta och värda att bevara genom Emil. Jag har knappt själv hängt med i min utveckling, förstår att det är mycket att hänga med i för min familj och vänner. Det enda jag vet är att jag är trygg i mitt liv. Trygg med Emil som kommer att bli min helt, trygg i min kärleksfulla pappa, Gud! Han bara överöser mig med kärlek och trygghet. Att flytta hemmifrån är inte lätt, men otroligt nyttigt och värdefullt, man vänjer sig så snabbt. Det är så självklart för mig nu att när jag hälsar på mamma och pappa så ska ju jag åka hem sedan, hem till mig. Hem till mitt egna liv. Men ibland slår mig tanken att jag känner mig som ett barn, en liten flicka som nu helt plötsligt står på egna ben, vilket hon knappt hängt med på. Men då påminner Gud mig så varmt och tryggt:

"Lita på mig Stina, jag har kontroll, jag kommer vägleda dig. Var bara nära mig så kommer du gå precis dit du mår bäst av att gå. Jag vill förse dig med allt du behöver, min älskade dotter, du är min, du är precis den jag skapat dig till att vara, se hur mycket jag välsignat dig, lyft din blick."

Det kändes så skönt att få titta min Emil djupt i ögonen igår kväll och verkligen få säga med mina egna ord "Emil, du vet att jag älskar dig av hela mitt hjärta, mest av alla på denna jord, men jag älskar Jesus mer, det är på tiden att jag verkligen visar honom det." Att bara få säga ibland hur mycket man älskar Jesus kan vara så befriande för ens själ. Ni som känner mig vet att jag älskar Emil över allt på denna jord. Det finns ingen jag älskar mer än Emil, ingen jag älskar lika mycket ens. Jag älskar Jesus mer, och så vet jag att det är för Emil med. Ibland kan man ta Jesus kärlek för givet för att man vet att han älskar en oavsett, och hans kärlek rubbas inte en milimeter. Och det är sant. Men när visade jag sist att jag älskar honom mest av allt i livet? Han visar ju det för mig ständigt.


lyft din blick mot himmelen, allting kommer ordna sig tillslut.

Sliten Barnvakt.

Hej kära vänner och familj. Efter gårdagens slitna jobbdag befinner jag mig idag på tomtebo och barnvaktar världens bästa lilltjej- Milly Wasti Nova Sundholm. She's adorable. Hon har nästan inte gnällt idag. Mest sovit. Just nu sitter jag och bloggar samtidigt som jag matar nyvakna Milly med banan. Det gäller att vara effektiv. Jag ska nämligen jobba ikväll igen, och även heeela dagen imorn, så bloggar jag itne nu, kan det dröja :) Ber man Gud om något, får man det. Så mycket jag jobbat denna veckan tror jag aldrig att jag jobbat. Han riktigt överöser mig med jobb. Nästan lite väl mycket bara för att visa att han ser till mian behov. Jag var t.om. tvungen att tacka nej till jobb idag, pga att jag jobbat så mycket. Det trodde jag aldrig. Igår jobbade jag från 07:30-19:00, med en timmes rast varv ena halvtimmen av rasten gick åt att sitta på bussen påväg till jobb nummer två. Så idag är jag riktigt sviken. Flera sådanna jobbdagar under en kort period tillåter inte min hälsa mig att ha... fast det ska jag trotsa på fredag då jag ska jobba mellan 09:00 och 18:00, dock inte lika långt och farligt, men ändå. Upplever ni att jag klagar nu ber jag om ursäkt. Jag är nämligen bara alldeles överväldigad av alla bönesvar jag får av min Gud.


I helgen bar det av till Strycksele. Så mysigt. Jag och Emil behövde en time out från det hektiska stadslivet, så vi bara pausade allt och åkte till hans föräldrar och syskon i Strycksele- ett av mina favoritställen på denna jord. När vi kom dit var jag jättetrött efter allt jobbande och farande. Jag hann inte vara där länge förens Emil och hans lillasyster Olivia- 10 år, började fiffla med något och viska och vara nere i källaren, men jag fick inte veta vad det var dom gjorde. Ett tag senare räckte dom mig en morgonrock och bad mig byta om. Sedan förde dom mig in i badrummet där ett varmt skumbad med tända ljus, godis och julberättelser på band väntade på mig. Jag vart överlycklig, de hade gjort så fint för min skull. Det fina var också att Emil som känner mig så bra hade lämnat massa grejer han vet att jag älskar att använda och hålla på med. Hårblås, borste, olika sorters krämer och ansiktsvatten som jag skulle använda efter badet. Jag njöt i fulla drag helt enkelt. När jag var färdigbadat och ren väntade det en film och popcorn. Vilken kväll! :)

Det bubblar i hjärtat! :)

Jag tycker att hösten verkligen är årets vackraste årstid. Fast denna tiden på hösten så har alla vackra färgglada löv blåst av träden, det nästintill smygstormar lite hela tiden, det är kallt, men inte så pass att man kan ta fram vinterjackan.. så ja.. jag måste nog ändra mitt uttalande. De två första veckorna på hösten måste nog vara min favorit årstid. Det är bara sååå vackert när alla röda-gula-oranga löv sitter kvar på träden och det är sådär vårigt varmt. Lovely! Vilken häftig och kreativ skapare vi har!Jag och Anna smög oss ut till ön en tidig höstdag, som vi bor så nära, och hann ta några vackra höst kort innan allt det vackra hamnade på marken.




















Igår hade jag och Anna ett härligt kvällsfika där vi satt vid vårt svarta barbord och pratade om Gud och hur otroligt stor och god han är. Det är så mäktigt. Det slutade med att vi typ inte kunde säga något för vi vart så förundrade av Gud och hans storhet och godhet. Det gick liksom inte att uttrycka i ord riktigt. Vi pratade om himlen och hans sätt att förlåta om och om igen utan att vilja att man ska prestera bra för att få det. Det handlar bara om nåd rakt igenom. Ojojoj, det är så mäktigt. Vilken fantastiskt god Gud vi har. Även när man mår skit och livet har sämst förutsättningar så har man ändå en anledning att prisa Gud för den har är och det han gjort för oss. Amen för det! Det är ingen klysha, det är sanning. Oavsett vilka förutsättningar i livet du har så är ju detta livet på jorden bara en liten liten plutt tid, om man jämför med evighetens härlighet som han vill ge som kärleksgåva till oss, om vi bara vill ha den. Alltså det är så mäktigt! :)
Några av de tusen saker jag är tacksam för;















Tyvärr har jag inte bild på allt och alla jag vill nu egentligen. Men de bilder jag hade för stå för allt jag är tacksam till Gud för. Min underbara familj som bara blir större och större och mina fantastiska vänner som jag skulle göra vad som helst för. Tack för det :) Nä, nu ska jag nog sluta. Men vi hörs snart igen vänner och familj! Puss och kram till er alla! :)

/Stina Ulander

Hope to be back...

Jaa, jag får höra klagomål från här och där att jag inte är en sådan flitig bloggare längre... jag måste väl ödmjuka mig och hålla med. Jag kan inte annat än att försöka att bli bättre. man har ju både släktingar i andra länder, rastlösa mammor på jobb och mammalediga systrar att underhålla. :) Men vänner, jag kan inte som förrut "lova" att jag ska bli bättre, för det har jag märkt inte riktigt hålls i min vardag.

Idag mår jag bra. Jag har dock en blågrön liten bula i pannan sedan jag sprang in i en dörr igår på kyrkans expedition. Det var alldeles mörkt och jag skulle bara hämta en bok innan församlingsbibelskolan började, så jag brydde mig inte om att tända ljuset. "Pang" sa det bara. En aning stressad Emil som ville hinna i tid till bibelskolan stod i dörröppningen och sa åt mig att skynda mig lite, han hade nämligen inte sett vad som hänt (lite svårt att se i ett mörkt rum). Detta resulterade i att jag vart jättearg och vägrade kyla när Emil bad mig, för min egen skull egentligen. Men jag satte mig på tvären, jag skulle minsann inte kyla. Jag var i en liten sådan här ni vet, "göra-illa-sig-frustration", då man är arg på stackars oskyldiga människor. Men men, lönen för mitt barnsliga beteende fick jag bara några minuter senare, en fet dunkande bula i pannan. Så kan det gå.

Jag var på ett nytt ställe igår i alla fall. På "förskolan löftet". Gud förser mig verkligen. De var nöjda med mig, så redan idag ringde de om två nya arbetsdagar, Halleluja! :) Jag litar helt och fullt på att mitt liv ligger i Guds händer och att han kommer se till så att jag får det jag behöver, mat och boende. Jag kan vara helt lugn, även om stressådern kan pumpa lite extra vid vissa tillfällen över ekonomin, så påminner Gud mig alltid; "Var bara lugn, jag tar hand om dig". Och det får jag bara mer och mer bevis på var dag att han faktiskt gör.

Annars blir det bara bättre och bättre i min och Annas lya. det har tagit lite tid för oss att få i ordning pga olika anledningar, men nu börjar saker och ting lösa sig och Anna stannar i vår! :D Känns jättekul verkligen. Så nu ska vi inreda ordentligt för fullt. Förhoppningsvis åker vi med pappa till returen idag och kollar på soffor. Vi får se om han har tid :)Så snart familj och vänner, känner vi att vi kan bjuda hem er ordentligt. :)

Mitt liv börjar mer och mer pussla ihop sig efter en kämpig sommar och kämpip höst. Saker och ting börjar sakta men säkert lösa sig. Emil har fått jobb, min hälsa börjar mer eller mindre stabilisera sig, saker har fått bearbetas och man utvecklas hela tiden.

Tillsammans med Emil blir allt bättre. Det är ju precis så det ska vara känns det som. Alla ska inte ha det som jag och Emil, det menar jag inte, men att vara tillsammans med någon ska ju vara lyftande och inte nedtyngande. Det ska ju bli lättare att leva och inte svårare. Man finns ju nämligen till för att hjälpa varandra. Sedan kan man ju ha tuffa perioder, det är inte det. Men i längden ska man se att man mår bra av relationen och att man lyfter varandra. Emil får mig att vara den jag är och den jag vill vara. Jag behöver aldrig lådsas vara någon jag inte är. jag behöver aldrig känna att jag måste skratta åt saker jag inte tycker är roliga, eller lådsas förstå saker jag inte förstår, behöva kunna saker jag inte kan, eller dölja kunskaper och sidor hos mig för att få han att må bättre. Jag får tycka som jag tycker, säga det jag säger, och vara som jag är, utan att behöva vara obekväm eller skämmas över det. Det är något av det viktigaste för mig. Sedan kämpar alla par sin kamp på olika områden, men det viktigaste är att man har en bra grund att stå på och en villkorlös kärlek mellan varandra. Då klarar man allt. Som jag brukar säga här i bloggen; "Allt uthärdar den..."

Puss och kram på er! Vi hörs förhoppningsvis snart igen! :) /Stina