Tur att vi klär i underställ iaf...(jag börjar alltid le när jag ser denna bilden)
Alltså tjena vilket känslomässigt kaos. Det är sådana här dagar som gör att man verkligen inte orkar. Man orkar ingenting. Jag är förkyld, jag har inte hört ett knyst från Emil sedan i lördags, fem minuter på telefon, pga dessa eländiga kommunikationssvårigheter. Jag har allt kvar att göra på praktiken, jag har inge jobb, inge pengar till Thailandsresan (jag har fått en respartner, nu är det pengarna igen som behövs) Gaah. Jämt när folk har frågat hittills så har jag alltid sagt att det faktiskt gått bra att Emil är borta. Och jag har inte ljugit! Det har gått jättebra från och till. Men det är ingen som lyckats fråga mig när jag mått såhär. Tur att jag är lite isolerad hemma idag så ingen behöver fråga mig hur det går nu... för då hade de nog inte fått ett sådant positivt svar.
Kom hem älskling!
Men vad ska man göra? Jag kollar på min kalender och inser att det är 15½ vecka kvar. Vad gör man? Man MÅSTE bita ihop och köra på iaf. Men ååh så ruggigt opeppad jag är! Jag vill ta en sista minuten biljett nu på en gång till Bangkok. Och bara vara där och jobba tillsammans med honom fram till sommarn. Och du kan ge dig på att om jag inte hade denna eländes skolan (sorry, jag är såå tacksam för skolan egentligen, är bara lite känslomässigt ur ballans för tillfället) så hade jag följt med! Emil skrev till mig i veckan att detta var sista gången, han tänker aldrig lämna mig såhär igen. Känns skönt! Fast han har inte lämnat mig. Detta var vi båda med på att han skulle göra.
Mitt rum är alldeles hårigt efter ett kärt återseende jag fick under helgen. Svante har bott här i helgen! (L) ååh så fin och vacker han blivigt. Betydligt lugnare, men ack så busig ;)
Men jag måste hur som helst städa... Men min favvosyssla som är att tvätta mina kläder kan jag ju glömma... allt är ju redan tvättat och invikt i garderoben. Vad ska jag göra då? Jag är för sjuk för att gå på cellgruppen ikväll. Helst av allt skulle jag vilja städa, göra mig fin, tända ljus och vänta på att Emils skruttiga volvo ska köra upp på min infart. But baby, that ain't going to happend! Så då lämnar det kvar alternativ nr 2. Att städa fixa allt klart som jag känner att jag måste fixa, och vänta in att Emil ska höra av sig till mig och fråga om vi kan snacka ett litet tag via internet, eller höra om han kan ringa. But baby, that may not happend. Det är det som är så frustrerande med hela denna Thailandgrejen. Jag vet aldrig någonting. Jag vet aldrig vad morgondagen kommer innebära för Emil. Jag vet aldrig när jag kommer höra ifrån honom nästa gång. Det är så jobbigt att ständigt gå på nålar hela tiden.
Nu t.ex. hörde jag igår att han och några till är påväg till Bangkok för att fixa med något pass. De kan bli kvar där i en vecka. Det hade jag ingen aning om... men det hade ju inte dom heller. Det är det som är det sura.
Gaah, hoppas att jag mår lite bättre nästa gång jag skriver. Det gör jag nog, för jag kommer nog inte ha kraft att skriva här förens jag hört av Emil nästa gång.
Detta är min verklighet. Sådana här dagar har jag ibland... då allt är pest och pina. Men egentligen är inte allt pest och pina... det enda som är det, är att Emil befinner sig på andra sidan jordklotet, men det smittar liksom av sig på allt annat. Jag hoppas bara att familjen, vännerna och Gud har lite tålamod med mig!
Du fattas mig älskling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar