Jag har faktiskt brörjat ta tag i lite små delar i mitt liv. Igår t.ex. så kom Palle hem till mig (var för länge sedan vi sågs) Han var här på en minifödelsedagsfest. han är ju 21 nu... storgrabben. Iaf, eftersom att han skulle komma hit så vill jag tala om för er kära vänenr att jag städade mitt rum. Det känns som om 50 kg har lyfts bort från mina axlar. Alla kläder är nu tvättade invikta i garderoben, och mitt golv är dammfritt... det är ju såhär jag trivs. Nu ska jag försöka att itne stöka ner så mkt. Men nu känns det samtidigt... jaha nu då? Nu har jag inge mer projekt. Nu har jag inget speciellt jag måste ta tag i, och det innebär att när jag inte är med någon människa och bara är hemma, så kan jag bara vara hemma och inte göra något... det känns faktiskt jättejobbigt. Men det ska väl gå det med. I veckan har jag ju faktiskt väldigt mycket att göra med tanke på Klimpfjälllägret som jag ska vara ledare på. Det är träffar hit och träffar dit.
Jag ser fram emot detta lägret! Jag tror verkligen att Gud komemr göra någonting och att det kommer att bli ett värdefullt läger. Sedan att jag är ledare iår känns jättespänannde och roligt!
Emil är i Singapor nu. Jag tror han har det kanon. Alla nya intryck, en helt ny jättestad. Hoppas han får uppleva mkt och att han har massor att berätta när han kommer "hem" till Khon Kaen. Men eftersom att han är i Singapor så innebär det att vi inte kan ha kontakt. Han får ett-två sms av mig om dagen, men han kan inte svara pga att han har slut på pengar, fattig missionär ni vet ;) Det är såå jobbigt att inte kunna höra från honom, men jag känner att jag härdar här hemma i Sverige, detta gör verkligen att man växer och utvecklas som person.
Men jag lovar er att något av det värsta man kan vara med om och uppleva är att inte kunna vara med den man älskar. Det är bara att man läser i gamla skrifter och massa historiska berättelser, det handlar alltid om smärtan över att inte få vara tillsammans med den man älskar. Hela ens väsen vet att man ska vara tillsammans, hela ens jag bara ropar efter att få vara tillsammans med honom. Så man kan verkligen säga at det är hårdträning. Man lär sig mycket om sig själv, och blir starkare i sig själv, och man är så illa tvungen att lita på att man duger som man är, för man har inte sin älskade vid sin sida som hela tiden bekräftar hur mycket han älskar en. Man måste bli stark i sig själv och förstå att även om han inte är här nu, så älskar han mig. Man måste säga det till sig själv eftersom att han inte kan säga det till en varje dag. Det är kämpigt och en kamp. Men en nödvändig kamp för mig.
Jag älskar dig Emil! Du är min!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar