Man kämpar på...

Onsdag.

Det tar ett tag innan man kommer in på den nya avdelningen på praktiken. Personalen på förra avdelningen kom jag ju så väldigt bra överens med och dom var verkligen öppna och goa. Denna personalen är minst lika go, men det tar säkert bara ett tag innan man kommer in i arbetsuppgifterna, vart man behövs o.s.v. Jag hatar att känna mig som en menig prao-elev, som bara sitter och tittar på. Men på denna arbetsplatsen så är det så speciella förhållanden, så jag ahr verklgien ingen aning om vart jag behövs eller vart jag inte behövs, det är svårt att veta. Ungdomarna är ju väldigt speciella och varje elev har särskilda speciella behov, och varsin lärare... så jaa, det blir lite svårt ibland.

Nu har jag inte hört från Emil sedan i måndags. Det känns. Det är så tråkigt att dom inte har internet där borta. Dom har ju så fullt upp så att han kan skicka mail innan han går och lägger sig skulle göra att vi kunde ha kontakt mycket bättre. Det är ju så svårt att ha kontakt på dagarna när båda har fullt upp. Det känns, för jag saknar dig. Jag saknar dig Emil!

Annars ska jag försöka söka jobb inom vården idag. Jag behöver helgjobb, och ev. jobb som kontaktperson några ggr i månaden. Då skulle jag få ihop det ekonomiskt till resan. Be gärna till Gud för att det ska lösa sig! Det skulle jag verkligen uppskatta! Gud är en rakt igenom god Gud! Tänk vad har är beredd att ge en om man bara är villig! helt sjukt!

Emil är min prins! Jag älskar dig! /din