Dagen kom ändå...

Ojojoj. Tung dag, tung dag.

Första dagen utan Emil. Jag är på praktiken nu, men jag är inte peppad. Det går ändå förvånadsvärt bra med tanke på den smärtfyllda dagen igår. Det var något av det värsta jag varit med om, att säga hejdå till Emil igår och att släppa hans hand.
jag är inte orolig för oss, eller för vad denna tiden kommer att göra med oss, snarare förväntansfull.
Det jobbiga är bara att jag inte kan skicka ett sms någon gång då och då när jag känner att bara säga hur mycket jag älskar honom, att inte kunna se honom sitta vid datorn i mitt rum och kolla på dåliga filmtrailers och skratta till tårar, att inte kunna hålla honom stolt i handen när man går på stan, att inte kunna skratta åt hans långa och otroligt UTDRAGNA skämt så jag får ont i magen och ber honom att sluta. Min fina Emil :) I'm blessed!

Den här tiden har alltid legat så framför, och man har tänkt "tänk när den tiden kommer, det kommer bli jobbigt men lärorikt.." nu är den tiden helt plötsligt här, det är ingen framtid längre, det är nutid. Det är nu jag måste strukturera min fritid för att inte deppa ihop. Det är nu det är så viktigt att jag verkligen kämpar mig upp ur sängen på mornarna. Det är nu det är så viktigt att sysselsätta mig och att hantera denna tiden så bra det bara går. Älskling vad jag saknar dig redan (L)Det känns inte naturligt att vara ifrån Emil. Det är ju vi helt enkelt, vi ska ju vara tillsammans. Det är det som är jobbigt också. Hela min kropp och själ vet att vi ska vara tillsammans, det blir liksom fel, samtidigt som man vet att det är rätt. Gud är så god! Han hjälper en verkligen, hur skulle jag må och hur skulle allt gått utan honom?

När en person är det första man tänker på när man vaknar, och det sista man tänker på innan man går och lägger sig, då är man helt enkelt kär! Emil, jag älskar dig, jag tänker på dig, och jag ber för dig! (L)