Fortfarande ett barn.

Under det senaste året är det precis som om jag mer och mer lämnar min barndom och mitt "barnjag" bakom mig. Ibland glömmer jag t.o.m bort att jag faktiskt är ett barn fortfarande. Jag är visserligen 19 och myndig, men det var inte många år sedan jag älskade att kolla på bollibompa och sparade fina klistermärken i min klistermärkes bok i smyg. Det är så mycket som hänt i mitt liv sedan förra sommaren som gjort att allt gammalt bara har skjutits ifrån mig. Bara blickat frammåt. Och det tror jag stenhårt på, att blicka frammåt. Men ibland har jag inte bara blickat frammåt utan samtidigt förträngt.

Sådanna saker kommer extra upp för mig när jag t.ex. i höst var på ett bröllop tillsammans med Emil. Jag var uppklädd och fin, kände endast själva brudparet, folk trodde att jag var äldre än jag var. Men i festlokalen hade de satt fast en "skeppsratt"... haha, jag vet verkligen inte vad det heter. Men ett sånt där hjul med knopppar på som man styr båten med. Jag kom på mig själv gå fram till det där hjulet i mina fina klackskor och mitt hår prydligt uppsatt i en knut, och började snurra på hjulet, flera gånger... jag tyckte att det var kul. Och jag gjorde inte det för att någon skulle skratta åt mig och tycka att jag var rolig, jag gjorde det bara för min skull, för jag tyckte att det kändes som om jag körde en jättestor båt...

Jag har tänkt på det speciellt mycket denna morgonen, när jag vaknar upp i min tomma tysta lägenhet (anna är i skolan) och ska börja göra iordning frukost åt mig själv, och äta själv för att sedan städa mitt nuvarande hem. Hur kunde det ha gått så fort? Känns som om det var nyss jag vaknade i mitt stekheta rum på tomtebo klockan 13:00 en vanlig lördag. För att sedan gå upp och se att mamma lämnat kvar en tallrik, en sked och ett ägg framme åt mig sedan de själva åt frukost. Bara några minuter senare kommer de hem, då har de varit uppe jättelänge och uträttat massor med saker, medans dagen just börjat för mig. Nu för tiden vaknar jag vid 09:00-09:30.
Nu för tiden tänker jag inte på hur jag som bäst kan "gå hem" hos mina kompisar eller hur jag som bäst klär mig inför en skoldag, nu för tiden sitter jag med min kalender i knät och en miniräknare i handen för att räkna ut om månadens jobb räcker åt hyra och mat. Det är inget jag gör med sorg. Snarare med befrielse över att jag faktiskt kan och får klara mig själv.

Men jag är fortfarande ett barn, på många sätt. Fast ett barn som växer upp. Jag är glad över att tonårstankarna som "vem är jag?" börjar försvinna helt. Jag har börjat lära känna mig själv riktigt bra nu. Mycket tack vare att Gud lyst upp de sidor hos mig som är äkta och värda att bevara genom Emil. Jag har knappt själv hängt med i min utveckling, förstår att det är mycket att hänga med i för min familj och vänner. Det enda jag vet är att jag är trygg i mitt liv. Trygg med Emil som kommer att bli min helt, trygg i min kärleksfulla pappa, Gud! Han bara överöser mig med kärlek och trygghet. Att flytta hemmifrån är inte lätt, men otroligt nyttigt och värdefullt, man vänjer sig så snabbt. Det är så självklart för mig nu att när jag hälsar på mamma och pappa så ska ju jag åka hem sedan, hem till mig. Hem till mitt egna liv. Men ibland slår mig tanken att jag känner mig som ett barn, en liten flicka som nu helt plötsligt står på egna ben, vilket hon knappt hängt med på. Men då påminner Gud mig så varmt och tryggt:

"Lita på mig Stina, jag har kontroll, jag kommer vägleda dig. Var bara nära mig så kommer du gå precis dit du mår bäst av att gå. Jag vill förse dig med allt du behöver, min älskade dotter, du är min, du är precis den jag skapat dig till att vara, se hur mycket jag välsignat dig, lyft din blick."

Det kändes så skönt att få titta min Emil djupt i ögonen igår kväll och verkligen få säga med mina egna ord "Emil, du vet att jag älskar dig av hela mitt hjärta, mest av alla på denna jord, men jag älskar Jesus mer, det är på tiden att jag verkligen visar honom det." Att bara få säga ibland hur mycket man älskar Jesus kan vara så befriande för ens själ. Ni som känner mig vet att jag älskar Emil över allt på denna jord. Det finns ingen jag älskar mer än Emil, ingen jag älskar lika mycket ens. Jag älskar Jesus mer, och så vet jag att det är för Emil med. Ibland kan man ta Jesus kärlek för givet för att man vet att han älskar en oavsett, och hans kärlek rubbas inte en milimeter. Och det är sant. Men när visade jag sist att jag älskar honom mest av allt i livet? Han visar ju det för mig ständigt.


lyft din blick mot himmelen, allting kommer ordna sig tillslut.