Trött, ledsen, men ändå glad.

Fy alltså. Vi hade laddat gärnet med känslor. Packat alla våra grejer, gått en extra runda i huset här i England för att försökra oss om att vi inte glömt något, och sagt alla hjärtskärande hejdå. Vi åkte till flygplatsen i god tid. Vi kollade noga efter en kö där det stod "Sterling line", men fann icke detta. Däremot så fanns det bara en enda kö som det stod "All flights" över. Perfekt tänkte vi och ställde oss där, och suckade något åt den på tok för långa kön. Men vi försäkrade oss om att vi skulle hinna fram till kassan innan inceckningen stängde.

Väl framme möttes vi av en kille i kassan som sa att vårat ärende måste tas via reseptionen. Vi gick dit med raska steg och började förstå att det var brottom, och att något galet väntade oss bakom disken. Kvinnan som var där var jättego. Hon sa att incheckningen tyvärr var stängd men att hon skulle kolla om det gick att ordna. Jag och Emil tänkte högt för varandra "Åh vad skönt, då ordnar det sig.".... men icket. Det gick inte att lösa över huvudtaget. Så en chockad och besviken Stina fick gråta i en besviken men trygg och säker Emilfamn, medans josef vände på ratten och hämtade oss igen på flygplatsen.

Nu när vi bokat nya biljetter och väl är tillbaka i Derby igen känns det ganska skönt. Kanske var det meningen att vi skulle ha en extra dag här tillsammans med våra älskade vänner. Josef sa i den något tysta nedstämda bilen på väg tillbaka "...Jag vet en som blir väldigt glad iaf att ni kommer tillbaka". Då kunde jag inte låta bli att le bakom tårarna. Älskade Matteusunge. Nu kan vi leka en hel dag till.

Här kommer lite mer bilder. :)








































Vår älskade Englandsfamilj!