Måndag.

Jag vill inleda med att jag är världens lyckligaste faster x 2!! Underbara Deborah Elin Vilma Ulander, har äntligen kommit! Lyckos England! Min käre bror och hans fina Charlotte har fått ett syskon till underbara Matteus. Jag och Emil ska åka dit över påsk, vi ska boka biljetterna så fort vi fått grönt ljus om att Emil får ledigt, vi har nämligen inte fått det än, men det är en tidsfråga. För ledigt, det får han! Så ååh, vad vi längtar efter er kära miniUlanders! Massa pussar och kramar till er!

Kära blogg. Idag ska jag medela att jag är något mindre skabbig än vad jag var förra inlägget. Jag är nämligen nyduschad -skönt! Men idag är ingen vidare dag alltså. Den senaste veckan har jag inte mått bra. Jag har en oerhört ihärdig magont idag. Ska snart ringa pontus (min fantastiska läkare) och ge honom en uppdatering och tillsammans komma överens om hur vi ska gå vidare med denna sjukskrivning.

Igår var ett praktexempel hur underbart go Emil är. Jag måste bara få berätta, det kan ju vara så att det har lyckats undgå någon att Emil är världens bästa.. jag vet inte hur men.. :)
Det började med att vi kom hem till Umeå från en 40-årsfest i Granö. Vi övernattade i vindeln och kom tillbaka igår förmiddag. Emil lade sig ner för att vila med mig, vilket ni vet att jag älskar. Sedan så somnade han bredvid mig, och vi låg där och sov på min säng i tre timmar. Sedan var det faktikst jag som vaknade och tänkte att vi borde äta något. Det gjorde vi, men efter maten fick jag ett sånt där "anfall" som jag brukar få när jag är sjuk, att ingenting är roligt och att det inte finns någon som helst anledning för mig att gå upp ur sängen som jag hade lagt mig i igen för att sova ännu mera. Emil har blivigt något av ett proffs på sådana här situationer. Det hela handlar om att få mig att göra något som jag tycker är roligt.
Så vad gör han? Jo, han plockar fram en fin klänning bland mina kläder, tar fram min sminkväska och lite hårgrejer, sedan sätter han en stol framför min spegel och säger "Kom och sätt dig här så kan vi göra oss lite fina." Jag tittar som ett frågetecken på honom, men känner ändå att "Ja, det vill jag göra". För att göra allt lite roligare så erbjöd Emil sig själv för att fixa mitt hår och sminka mig, och det har han ju aldrig gjort förut så det gjorde ju det hela ännu roligare.

Så där satt vi i min och Annas lilla lägenhet, och jag fick berätta för Emil vad alla grejerna i sminkväskan var till för, och hur dom fungerade. Han satt där och sminkade så fint, och jag hade jättekul. Kvällen var räddad! Han hade fått upp mig från sängen vilket ibland helt enkelt inte går. Och det slog mig när jag ser min älskade fästman sitta tio centimeter från mitt ansikte, med tungan utanför mun och en mascaraborte i handen, hur många pojkvänner/fästmän/äkta män, skulle erbjuda sig att göra något sådant för sin tjej? Hur många skulle ens komma på det? Emil är verkligen unik och en expert på mig. Jag är mer än tacksam att jag har honom!

Det är inte ett dugg synd om mig, jag har ju Emil, ingen annan har ju honom... det är snarare synd om dom!


Puss och kram! /Stina