Mer än drama!

Vi får se hur pass mycket jag orkar skriva här just nu. Jag har inte käkat sedan i lördags (om man inte räknar med fil) så jag är rätt trött och mitt huvud dunkar som aldrig förr.

I söndags var nog jag och Emil med om den värsta persen hittills. Söndagen började med att Emil och Olivia väckte mig i Strycksele och ville se på film. Jag konstatrerade för dom att jag mått illa stora delar av natten och hade ingen aning om vad det var. En bit in i filmen var jag tvungen att gå på toaletten och spy (ursäkta känsliga läsare) Jag vart med ens livrädd. Min doktors ord ekade i min skalle "Om du börjar kräkas måste du ta det på allvar och kontakta oss, det är ett tecken på att din crohn (min kroniska magsjukdom) inte mår bra". Och jag hade aldrig haft ett skov när jag haft den diagnosen, jag visste inte var det innebar, förrutom att det var värre än innan och att 50% av de som får det måste operera sig, och 50% av de måste operera sig igen.
Svag i benen traskade jag ut till Emil och berättade att jag spytt. Han försökte lugna mig med att jag ju faktiskt varit barnvakt åt underbara Milly Wasti Nova, som för någon vecka sedan haft magsjuka. Det vart jag lite lugnare utav.
Men smärtorna i min trasiga mage bara ökade och ökade och ökade. Jag både mat och dryck vägrade. På kvällen vart det så illa att jag grät oavbrutet av smärta. Grät och gnydde på Emil att han skulle hjälpa mig. Givetvis visste jag att att han inte kunde göra så mycket åt min smärta, men i ren panik vädjade jag om hjälp för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Emil ringde jourläkare som sa att om det blev värre skulle vi åka in... och det vart inte direkt bättre...

Det kom till en punkt då jag hade så ont att jag knappt grät. Underbara Tommy Hägglund, bäddade baksätet i bilen med fårskinn och kuddar. Sedan bar Emil sin ynkliga flickvän ut till Bilen, Olivia hade packat mina grejer. Sedan skjutsade han mig ut till akuten i Umeå. De 7 milen var de längsta milen jag varit med om i mitt liv. Jag har aldrig haft så ont, någonsin. Jag sa gång på gång till Emil att jag inte klarade mer och var nära på att svimma av flera gånger, tappra Emil fick slå mig i ansiktet i princip hela bilfärden.

ÄNTLIGEN kom vi fram, jag vart inburen på akuten och möttes med en nummerlapp i handen... jag trodde jag skulle dö. En nummerlapp? Jag, som var övertygad om att jag skulle dö av smärta närsomhelst, fick en nummerlapp. Jag tröstade mig med att de bara gjorde sitt jobb. Men det vart min tur väldigt fort. Men då började hon försöka få ur mig vart jag bodde och frågade mig om jag hade adressändrat m.m. Jag bah "HALLÅ, jag orkar inte prata för tillfället, och om jag har adressändrat är inte det viktigaste just nu, ge mig SMÄRTSTILLANDE"... jag sa det inte, men jag tänkte det... väldigt högt... Emil vart arg och bad om att få en säng snabbt som tusan, så tillslut fick jag lägga mig ner. Alla i väntrummet kollade konstigt på mig för jag orkade inte bry mig om alla människor kunde se mig gnyla och yla. Jag kunde helt enkelt inte hålla inne det. Hur som helst så fick jag ett eget vänterum rätt så snabbt. Efter ca en timmes lidande på sängen fick jag äntligen smärtstillande och min kropp fick slappna av. Detta bidrog till att jag spydde igen två gånger och somnade på fläcken av ren utmattning. Emil satt vid min sida vid sängen i väntrummet från sju till elva på kvällen.

De ville iaf ha kvar mig så jag vart inlagd på infektionsavdelningen i ett dygn. Där jag fick dropp och massa saft. Det var däremot dötrist att vara där dagen efter. De hade bara ettan, tvåan och fyran. Där visade de bara lottoprogramm, nyheterna och serier som "Glamour". Och jag fick inte lämna rummet heller, för jag kunde smittas. Och mobilen fick jag inte heller ha på, och alla jag kände jobbade. Så jag har lärt mig allt om att vara uttråkad. Jag hade fortfarande väldigt ont i magen, mer än jag brukar, men inte så att det gick att mätas med dagen innan. Jag kom iaf hem till teg igår kväll. Och det blire bättre och bättre dag för dag. Men eftersom jag inte får i mig mat är jag väldigt kraftlös och ynklig. Men som sagt jag är på bättringsvägen.

All ära till Gud att det inte var mer än en magsjuka som slog extra hårt på mig och min redan så trasiga mage, och till Emil som var med mig hela dagen och kämpade tillsammans med mig, tog hand om mina spyor och klappade min svettiga panna. Han bröt knappt ihop. Grät lite då och då, men han bröt aldrig ihop, utan var stark. Till Tommy som skjutsade mig till Akuten de långa sju milen, och till sjukhuset som gav mig smärtstillande ;P

Det var mina senaste tre dagar.

Nu ska jag dricka lite så jag inte tuppar av ;) Hej på er :)